Han slog bort tankarna om paradiset och frälsning. Det gjorde honom ändå inte gott ansåg han själv. Han hade redan accepterat sitt öde och att tillbringa sina sista timmar med att försöka begripa något han aldrig begripit under sina 39 år, var vad Greg ansåg vara slöseri med tid, i detta fall så pass fullkomligt ovärderlig tid att allt guld i världen mest skulle framstå som en usel veckopeng i jämförelse.
     Greg McMillen var nämligen dömd till döden, och skulle avrättas i den elektriska stolen kommande morgon på Death row-avdelningen på Tennessee State Prison, klockan 10:45 den 26 juli 1973.

För 20 år sedan hade Greg precis avslutat High School. Han var en lång och späd ung man, med klarblåa ögon och korpsvart hår, väl bakåtslickat med hjälp av den överdrivna mängden brylkräm. Med skinande boots, slitna jeans och en nyinköpt growdon-skinnjacka gjorde han sig väl bland tidsålderns ungdomar. Världen och framtiden låg framför hans fötter som en röd matta och den energiska Greg var fullt bestämd att så snabbt som möjligt ge sig ifrån den lilla sömniga småstaden Tryffert, där han växt upp, för att tillsammans med sin vackra flickvän Angi Wilson stadga sig i Mephis, en stad som alltid tilltalat Greg. Flytten förutsatte dock ett mindre startkapital, vilket tvingade paret att stanna kvar i Tryffert ett år, där Greg tog jobb som svetsare.
     Det var på svetseriet Greg kom i kontakt med John Matson, en lokal buse med smutsigt rykte. John introducerade den unga och naiva Greg för heroin, vilket snabbt kom att bli Gregs stora kärlek, och även hans död.
     Med bara en månadslön kvar från att kunna lämna Tryffert, sköt Greg, påverkad av en större dos heroin och en flaska billigt whiskey, kallblodigt sin flickvän och hennes syster på nära håll med ett 22-kalibers hagelgevär, efter att det kommit fram att Angi under en längre tid vänsterprasslat med en äldre, framgångsrik jurist.
     Sex månader senare stod Greg ynkligt framför domaren, som skoningslöst höjde hammaren för att låta den kraftigt slå i bordet. Ljudet var dovt och skärrande. Ekandet spreds längs det ovala rummets väggar för att slutligen mynna ut plötsligt. Det var ett brutalt och hemskt ljud, som för Greg innebar att hans dagar var räknade. Greg McMillen, som var blott 20 år gammal, hade dömts till döden för mordet på två systrar.

Greg var fullt bestämd att inte älta händelseförloppet ännu en natt, speciellt med tanke på att denna var hans sista. Allt för många nätter hade han legat sömnlös och gått igenom de mörka händelserna. Det slutade alltid med att Greg ställde sig frågan; varför?
     Med lätt tårade ögon hoppade Greg upp ur sängen och skakade av sig tankarna om sitt förflutna. Sista natten i livet skulle inte tillbringas med grumlande och ånger som sällskap.
     Greg lyfte varsamt på den slitna madrassen. Under gömde sig ett gäng tändstickor och ett oöppnat paket John Silver som Greg raskt öppnade upp, för att sekunden efter varsamt sätta en cigarett mot sina torra läppar. Han tände fyr med en tändsticka som han därefter våldsamt viftade i luften med för att släcka. Han inhalerade röken långsamt och njutningsfullt. Det var den äldre vakten Gordon Rattray som smusslat in cigaretterna till Greg. Självklart var rökning strängt förbjudet på avdelningen, med Gordon hade valt att se mellan fingrarna när Greg försiktigt lagt fram förslaget. Det sista en man som står inför döden kan begära är ett paket cigaretter.
     Greg gick långsamt ett par varv i cellen medan cigaretten dallrade taktlöst i mungipan. Cellen var inte stor, troligtvis inte mer än tolv kvadratmeter. I dessa tolv kvadratmetrar hade Greg tillbringat närmare 23 timmar om dygnet de senaste 19 åren. Hur odräglig än bostaden tycktes vara, med gråa, lätt slitna betongväggar, ett missfärgat handfat, en snuskig toalett och ett minimalt, överdrivet förseglat fönster, så hade Greg anpassat sig väl. Han var mycket van vid cellen och kände att den var hans hem.
Han stannade upp intill den fallfärdiga spegeln som hängde snett på väggen. I den såg han en sliten man, med en begynnande gråton i håret, kraftig mustasch och djupa säckar under de havsblåa ögonen. Han begrundade sitt eget ansikte en stund medan röken blev allt tyngre i cellen.
     Efter ett kort tag fimpade Greg cigaretten mot betongväggen och slängde fimpen i toaletten. Med en tröttsam hostning lade han sig åter under lampans bländande lyse i sängen. Han tog upp en ny cigarrett. Det fanns ingen anledning att snåla. Medan cigaretten med jämna mellanrum fördes mot munnen tänkte Greg på morgondagen. Han undrade om det skulle göra ont, att dö. Bara tanken på att 4000 volt måttlöst skulle passera genom hans kropp var fysiskt smärtsam. Han hade hört historier om avrättningar som gått fel och hur kroppar plötsligt tagit fyr. Samtidigt hade han hört att elektriska stolen var smärtfri; det skulle nämligen gå så snabbt att kroppen inte hann registrera smärtan. Plötsligt slog tanken honom: Om avrättningen skulle gå felfritt, och han inte skulle känna något, då skulle han dö utan att ha upplevt smärta på flera år. Utan att tänka vidare körde han den glödande cigaretten mot brösten, och tryckte till. Smärtan kom omgående och med kraft. Han bröt ut i ett sammanbitet tjut samtidigt som lukten av bränt lade sig likt ett parfymmoln i cellen. Efter ett tag i intensiv smärta log Greg. Tanken av att ha skadat sig själv äcklade honom en aning, men samtidigt kände han sig mycket tillfreds: Han skulle dö imorgon och ville bara känna smärta en sista gång. Känna sig som en vanlig fri man.

Natten fortlöpte snabbt och runt fyratiden började det ljusna med så pass skoningslös fart att Greg undrade om solen avsiktligen ville se till att hans sista natt skulle bli kort. Tanken på att sova var mycket avlägsen för Greg. Att kasta bort sin sista natt i livet på sömn var enligt Greg ett brott i sig, som borde straffas nästan lika hårt som hans. Han ville ta vara på de sista timmarna och uppleva så mycket som möjligt i en tolv kvadratmeters stor cell. Han ville känna glädje och sorg, förlust och vinst. Men som den realist han var, var han fullt medveten om begränsningarna hans situation medförde. Istället för att deppa ner sig över det, så tände han en ny cigarrett och kände sig, trots sin fullkomligt bedrövliga situation, aningen tillfredsställd.
     Greg tänkte tillbaka på de senaste 19 åren. Det första året hade varit fruktansvärt, vilket delvis berodde på avtändningen från heroinmissbruket, och mer än en gång hade han övervägt att ta sitt liv, skynda på det öde han ändå väntade. Men tiden hade sin stilla gång och för varje år som gått hade Greg funnit sig allt mer i sin situation. Han hade inte tyckt om den, men han hade lärt sig att leva med den. Stor tid hade han lagt ner på läsning och trots att han aldrig tidigare i sitt liv läst en bok, så fann hann snabbt förtjusningen med att dyka in i en berättelse och därmed lämna den gråa cellen för ett ögonblick.
     Trots det så hade tanken på benådning, och att släppas som en fri man, varit en på tok för återkommande tanke, framför allt under de allra mörkaste tiderna. Om han skulle ha släppts fri, hade han varit fast bestämd att flytta till Michigan, där han hade tänkt bygga sig ett rött trähus intill sjön, för att sedan slå sig till ro och skriva en roman, baserad på sina erfarenheter. Han skulle sedan ha inväntat åldern från sin gungstol på verandan med en kopp svart kaffe i handen, med klar utsikt över sjön i sällskap av en lydig labrador. Greg hade funnit det befriande att drömma om benådning och Michigan, det hade hållit hoppet uppe, men samtidigt var han fullt medveten om vikten av att inte binda sig totalt vid drömmar. Det var skadligt och rubbade lätt verklighetsuppfattningen, speciellt på en plats som Death row. Det gällde att hålla fötterna på jorden för att inte slänga sig i dårskapens famn.
     När klockan slog sex var det fullkomligt ljust ute och fåglarnas vackra kvittrande hördes väl. Han gick fram till fönstret, vilket knappt var större än ett brevinkast, och kikade ut medan askan från cigaretten trillade hejdlöst. Oräkneligt många timmar hade Greg tillbringat blickandes ut på friheten. Han hade haft tur när han fått sin cell, då denna erbjöd en vacker utsikt över det gröna slätlandskapet, med åkrar, ängar och grönskande träd så långt ögat nådde, till skillnad från cellerna mittemot hans, vars utsikt erbjöd en fallfärdig rastplan.
     Morgonen var onekligen vacker; solen stod lågt och gav en gemytlig och tilltalande morgonbelysning som med fåglarnas kvitter och ljudet från avlägsna bilar på den närliggande grusvägen förstärkte helhetsintrycket oerhört. Grönskan var total med gröna, enorma ekträd och vackra lysande solrosor. Greg slogs av skönheten och upplevde den mycket starkare än vanligt. Han kände sig varm inombords och tänkte för sig själv, medan han drog intensiva bloss på cigaretten, att en vackrare dag att dö på är omöjligt.

Klockan åtta öppnade chefsvakten Bill Cole den 30 centimeters tjocka pansardörren till Gregs cell, så plötsligt, att han tvingades slänga den halvrökta cigaretten under sängen. Cole, vars begynnande flint lyste likt ett bowlingklot i skenet från lampan, luktade intensivt när han steg in i cellen. Cole sa ingenting om röklukten, trots att den var tydligare än på en nattklubb, utan satte varsamt ner en bricka med köttfärspaj, Coca-Cola, kaffe och ett litet medicinmått med lugnande i, på golvet.
     ”Din sista måltid..." sa Cole besvärat varpå han harklade sig och nervöst stegade ut ur rummet.
     Greg åt långsamt och varsamt, allt för att ta vara på den underbara biten av köttfärspaj som skulle komma att utgöra det sista i hans magsäck. Likaså smuttade han som om det vore i slow-motion på glaset fyllt med den söta och energigivande Coca-Colan. Slutligen hällde han i sig de lugnande pillren som om det vore en snaps för att kort därefter tända ytterligare en cigarett, att avnjuta tillsammans med kaffet. Det var en stund av lugn och harmoni, som Greg önskade aldrig skulle ta slut.
     Klockan halv 11 öppnade Cole porten till Gregs cell. Bakom Cole stod avdelningens pastor och vakten Rattray. De såg alla besvärade ut, Rattray såg till och med gråtfärdig ut. Tystnaden var total och otäck medan spänningen i luften växte sig till en oanad storlek. Efter ett par sekunders total tystnad, en tystnad där medlidandet var mycket påtagligt, avbröt Cole den med skärrande röst:
     ”Greg, det är dags.”