Året är 1994. Varma vårvindar blåser in genom fönstret till säkerhetsrådets kontor i den mäktiga FN-skrapan på Manhattan. Prydligt klädda sitter representanter från olika länder i sköna skinnfåtöljer med obegränsad tillgång till bubblande mineralvatten. Det diskuteras väder, aktier och annat som är av intresse. Plötsligt harklar sig mannen vars titel är signerad ordförande för att få samtligas uppmärksamhet. Han har något viktigt att säga. Rwanda, det där lilla landet i Afrika som ligger en evighet ifrån FN-skrapan befinner sig tydligen i någon form av inbördes konflikt, konstaterar han. Landet har varit oroligt länge, men FN har minsann en grupp av soldater som befinner sig i landet för att hjälpa till. Situationen börjar nu dock bli något oroligare. Kanske är det dags att skicka förstärkning, och hjälpa till med att lösa den konflikt som börjar likna ett blodbad i landet. Eller kan man också dra tillbaka det lilla stöd som finns där, för att lämna Rwanda åt sitt eget öde. Representanterna behöver ingen vidare betänketid för att fatta ett beslut. Det råder inget tvivel om att alternativ två är det bästa. Varför ska det slösas resurser på en konflikt som inte angår oss? Beslutet spikas, och representanterna återgår till att diskutera väder och aktier.
I samma sekund, i ett land en evighet från FN-skrapan håller en by med folkslaget tutsier på att förintas. Macheteknivarna jobbar på för fullt med syftet att halshugga så många människor på så kort tid som möjligt. Männen ska dödas snabbt. Kvinnorna ska först brutalt våldtas framför ögonen på sina barn innan hela familjen skickas till dödsriket. Blodet bokstavligt talat sprutar i den lilla byn. Ett öronbedövande skrik från ett stackars barn som tvingas bevittna grymheterna ligger som en atmosfär över avrättningsplatsen. Det är ett skrik på hjälp från Rwanda. Ett skrik som de där kostymprydda representanterna i FN-skrapan arrogant väljer att ignorera. De väljer att blunda för verkligheten och låta våldet, rasismen och främlingsfientligheten gro till det maximala. Frågan är hur vi idag kan motverka dessa tre barbariska saker.
Från början av april till mitten av juli år 1994 pågick ett systematiskt mördande i Rwanda. Enligt hemsidan ”Forum för levande historia” miste nästan en miljon människor sina liv i det folkmord som kom att bli ett av de absolut blodigaste kapitlen i världshistorien (
www.levandehistoria.se, hämtat 30/1 2012). Det hela bottnade i en etnisk konflikt mellan folkslagen tutsier och hutuer som lever i landet. Samtliga tre ingredienser finns med i denna konflikt. Främlingsfientlighet och rasism utryckt i häpnadsväckande mycket våld, riktat rakt mot tutsierna. Det värsta med konflikter som denna är att de allra flesta som dör är helt och hållet oskyldiga. Vanliga, hederliga människor dödas för vad dem har fötts till, vilket är den absolut mest oskyldiga av handlingar. Man kan inte hjälpa vad man föds till, därför borde det vara solklart att man inte heller ska kunna dömas för det. Världshistorien har kunnat visa på motsatsen. Folkmorden i Rwanda, Förintelsen och den fyraåriga slakten i Uganda under 70-talet, listan kan göras väldigt lång. Omvärlden har många gånger hjälpt de som drabbats, men av någon anledning valde man att titta bort medan människoliv skördades i Rwanda.
Mötet i FN-skrapan som jag illustrerade i inledningen får man ta med en nypa salt. Givetvis medverkade jag inte på det mötet, och kan därför inte veta hur det gick till. Men jag hoppas ändå att poängen går fram – att ignorera Rwanda på detta vis som FN gjorde 1994 är oacceptabelt. Jag hoppas att mänskligheten med alla dagens invånare kan ta lärdom av det som skedde i Rwanda. En konflikt mellan två personer kan lätt lösas mellan dem bägge, ända fram tills de börjar försöka döda varandra. Om man som människa väljer att observera istället för att agera medan två människor försöker ha ihjäl varandra har denna situation med stor sannolikhet bara ett tänkbart slut – nämligen att en av dem kommer att dödas. Likadant gick det till i Rwanda. Medan omvärlden lite diskret tittade på dödades en stor del av tutsibefolkningen i landet. Idag är läget lite annorlunda, självaste presidenten av Rwanda har tutsiblod flytandes i sina ådror, vilket givetvis är ett glatt hånleende riktat mot 1994. Det förändrar dock inte den arrogans Rwanda fick bevittna under massmordet. När människor dödar varandra måste man ignorera kultur, religion och etnicitet. Det som spelar någon roll då är att rädda människoliv. Det borde vi alla tänka på i framtiden.
Världen blir med rasande fart allt mer global. Landsgränser blir allt mer obetydliga, samarbetsunioner växer fram och vi kan idag resa vart vi vill på jorden inom 24 timmar. Ibland känns det som att vi människor inte hinner med och inte riktigt är redo för en så pass global värld som den vi idag står på tröskeln inför. Vi är rädda för varandra, för det som är främmande. Denna rädsla för varandra har som tidigare nämnt lett till för mycket spillt blod. Vi måste ta lärdom av alla dessa konflikter och från grund och botten förstöra denna rädsla som tycks plåga allt för många människor. Undervisningen borde ha en mer internationell prägel. Ett obligatoriskt skolämne på grundskolan skulle kunna införas, där främmande kulturer, religioner och nationaliteter diskuteras. Eleverna borde få träffa människor från främmande kulturer. Räcker inte pengarna till att resa och besöka ett främmande land skulle det åtminstone satsats mer på att eleverna får träffa dessa ”främmande människor” på hemmaplan. Alla länder som har möjlighet borde införa något liknande. Jag tror att om elever får bekanta sig med det främmande i tidig ålder skulle vi efter ett par generationer ha betydligt snålare med rasism och främlingsfientlighet.
Jag tror inte att det hjälper att enskilda länder kommer med små lösningar som ska motverka främlingsfientligheten i det egna landet. I en global värld måste man också satsa globalt. När nästa massmord äger rum skulle jag vilja se en enad värld. Med tillräckligt mycket samarbete skulle man inte behöva ta till maskingevär för att lösa en konflikt. Vi behöver en värld som med fredliga metoder sätter ner foten och talar om för de stridande parterna att detta inte är okej. Det räcker inte med att FN talar, hela världen måste höja rösten.
Vi har mycket att lära av historien. Det är nu upp till oss människor att titta på felen från förr, och kunna skapa lösningar utifrån dem. Jag tror inte att främlingsfientlighet och rasism går att spola bort över en natt. Det är något som vi redan idag måste börja motverka, för att sedan låta tiden göra sitt jobb. Om ett par generationer skulle vi kunna ha ett samhälle där man inte behöver vara rädd för att bli dömd för sin hudfärg, för sin bakgrund eller för sin tro. Hela världen måste agera, vi kan inte vara rädda för varandra i en värld som med rasande fart blir allt mindre. Ska man motverka våld, rasism och främlingsfientlighet gäller det att man samarbetar. Det är även av ytterst tyngd att vi vågar acceptera verkligheten. Oftast erbjuder den inte det man önskar att den skulle servera, men då gäller det att göra det bästa av situationen. De kostymprydda representanterna på Manhattan valde år 1994 att blunda för det som verkligheten erbjöd, i takt med att människor dödades. Jag hoppas att vi alla kan lära oss något av detta, och alla andra tragiska händelser som har skapat vår historia. Det är nämligen upp till oss att skriva gladare kapitel i framtidens historieböcker.
