"En resa man aldrig glömmer"

Jag inleder samtalet genom att ifrågasätta deras resmål. - Varför vi valde Peru? Det är väl självklart, bara namnet gör dig intresserad! säger Martin och ser glad ut där han sitter bekvämt tillbakalutad i en fåtölj.
Ända sedan gymnasietiden har killarna velat göra resan men varken haft tid eller pengar. Att resa så pass långt bort är dyrt, speciellt för ungdomar som precis ekonomiskt har börjat stå på egna ben.
- Vi var såklart tvungna att spara en hel del till resan, men vi har alla som tur är ett jobb så det underlättar, säger Daniel.
Flygresan tog ungefär 16 timmar och där emellan mellanlandade de även i Amsterdam. Jag undrar om det var jobbigt att sitta still i så många timmar men det var inga problem enligt dem. Martin och Johan sov större delen av resan men Daniel hade svårare att koppla bort allt prat och stök som försiggick runt omkring på flygplanet.

Daniel, Martin och Johan landade först i Lima, Perus huvudstad, och där stannade de i några dagar. De åkte turistbuss och såg sig omkring och på kvällen besökte de några barer i Miraflores, ett av de finaste områdena i Lima som ligger nära stranden.
- Lima är en skön stad men det finns inte jättemycket att se just i stadens centrum, men Miraflores var väldigt trevligt och där spenderade vi ganska mycket tid, säger Johan. Människorna där gjorde ett gott intryck på killarna, de var väldigt snälla och ägarna till hotellet som de bodde på var otroligt hjälpsamma.

Efter att ha spenderat några dagar i Lima var det dags för de att bege sig till Arequipa, en stad som ligger ca en timmes flygresa från Lima. Där bodde de hos släktingar till Daniel.
- Jag älskar staden, men en sak som jag måste säga är att trafiken är "a living hell"! Säger Daniel och skrattar till lite. Både Johan och Martin nickar instämmande.
På gatorna i Arequipa är trafiken inte riktigt som i Sverige, det gäller att vara mer uppmärksam. När trafikljusen lyser grönt så spelas tydligen en enkel melodi, som sedan fortsätter men ändras när det är rött. - Det är lätt att tro att det är grönt hela tiden eftersom trafikljusen låter ständigt men man måste kunna skilja melodierna åt, vilket inte är lätt att förstå första gångerna, förklarar Martin. I mina öron låter det bara onödigt och invecklat men det är en intressant iakttagelse från deras sida.

Efter ytterligare några dagar begav de sig med flyg till staden Cusco för att sedan börja den långa vandringen, Salkantayvägen. Det är den näst jobbigaste och tuffaste vandringen man kan välja som leder från Cusco till Machu Picchu, det gamla inkariket. Machu Picchu är en av de mest gåtfulla forntida platserna i världen och ruinerna återupptäcktes 1911. Indianerna byggde staden högt uppe bland bergen vilket gjorde det omöjligt för deras fiender att hitta dit.

Efter fem dagars vandring kom de tillsist fram till staden Aguas Calientes, en stad precis nedanför Machu Picchu. Där stannade de för att övernatta och morgonen därpå steg de upp redan halv fem på morgonen för att ta sig upp för de många trappstegen som leder upp till ingången till Machu Picchu.
- Det var väldigt mörkt och vi hade endast mobiler som ficklampor, tillägger Daniel.
Väl inne i inkariket besteg de även det höga berget Waynapicchu, som ligger på 2650 meters höjd. Att klättra på så höga höjder måste innebära en väldig kyla, och jag har även hört om personer som varit tvungna att avbryta p.g.a. andningsproblem och liknande som höjder kan framkalla hos en del. Jag frågar hur de själva reagerade på höjdskiftet.
- Jodå, klart att det var kallt, högsta punkten vi befann oss på var 4650 meter men jag hade i alla fall inga problem med att andas, säger Martin.
- Jag tyckte man tydligt kände av hur luften kändes tyngre på något sätt men det var snarare intressant och absolut inget problem, menar Johan och instämmer.
- Det är förstås mer fantastiskt i verkligheten än på bilder, man måste se Machu Picchu med egna ögon för att förstå! säger Daniel och menar vartenda ord.
- Det var verkligen höjdpunkten på hela resan, och vi lärde känna riktigt trevliga människor men som sagt, inget slår förstås den oslagbara naturen! Ifyller Martin.

De besökte även Colca Canyon, en vackert försjunken dal. Denna kanjon är världens djupaste och ungefär dubbelt så djup som Grand Canyon i USA. Den skiljer sig även åt eftersom delar av Colca Canyon är beboeligt. Varje år kommer allt fler besökare för att kolla på de fantastiska sevärdheterna i Colca och framförallt är många intresserade av att se den mäktiga kondoren. Det är en av världens största fåglar och kan bli upp till tre meter mellan vingspetsarna. Antalet kondorer har tyvärr minskat i hela Sydamerika men i Colca kan besökare se de på nära avstånd.
- Till en början såg vi inga kondorer, men sen efter en stund dök det upp ett par unga kondorer längs dalen, de var inte lika stora som de vuxna men fortfarande en häftig upplevelse! säger Daniel med inlevelse.

Resan fortsatte och de for iväg på en tredagars utflykt och besökte städerna Paracas, Ica och Nasca. I Paracas åkte de ut till olika små öar och skymtade sjölejon, vilket på sätt och vis ersatte kondorerna de aldrig fick chansen att se.
- Det häftiga med Paracas är att ena hälften består av ett otroligt naturliv medan andra delen endast består av öken, berättar Daniel.
I Ica fick de åka terrängbil på sanddynor, vilket jag får uppfattningen om var väldigt roligt och mer fyllt av action.
Något som även intresserar mig väldigt mycket är nascalinjerna, som är de mest kända geoglyferna i världen. Det är stora figurer som är skapade mitt i Nascaöknen och det finns ingen förklaring till hur eller av varför de uppkom. Linjerna sträcker sig upp till ca 450 km² och det finns många olika teorier men inga bevis. Allt från forntida gudar till en karta över underjodiska vattengravar har kommit på tal som förklaringar.
- Vi åkte upp i ett litet privat flygplan för att kunna se allt från en viss höjd, och när man ser dessa figurer så inser man hur långt de egentligen sträcker sig på marken, riktigt coolt, säger Martin.

De sista dagarna innan hemfärden spenderade de i Lima och passade på att ta det lugnt och njuta. Jag får även se några videoklipp som de visar mig, där kvinnor och män dansar i sina traditionella folkdräkter. Jag känner igen regnbågsfärgerna som är typiska för Latinamerika. Ett annat filmklipp som de visar mig utspelar sig på en restaurang. På filmen ser man Martins beställning som dukas fram på bordet, och på hans tallrik ligger ett tillagat marsvin. Han petar med gaffeln och till och med hjärnan på djuret sitter kvar. Utan problem stoppar han in en tugga i munnen och inväntar smaken. "krämigt, riktigt krämigt", säger Martin tillsist tittandes in i kameran och ger en blink med högra ögat. Killarna brister ut i ett lätt skratt men själv kom jag genast att tänka på mitt marsvin jag hade som husdjur när jag var liten. Matkulturen är minst sagt väldigt olik den vi har i Sverige.

Det har minst sagt varit oerhört intressant att ta del av killarnas berättelse om sin resa. Jag ber om några sista avslutande ord.
- Vi har ju glömt det typiska för Peru, Inca - Cola! Det är en läsk som bara finns i Peru och den är suveränt god! Vi köpte till och med läsken med oss hem, du måste bara smaka den, uppmanar Martin mig.
- Haha, jag håller med. Den gula läsken är smaken av Peru! Men som sagt, vandringen var helt klart det bästa på hela resan, en riktig upplevelse! säger Johan och skiner upp.
- Det går knappt att återberätta en sådan här lång resa, det blir som en kort sammanfattning hur man än gör, det finns så många betydelsefulla detaljer. "An amazing and experienceful trip", är allt jag har att säga, en resa man aldrig glömmer, avslutar Daniel.