Det fanns aldrig någon fin tanke bakom nazismen. Nazisternas mål var att skapa ett germanskt Europa och för att "skydda" den ariska rasen från att judarna skulle utnyttja dem, och med detta och andra påhittade anledningar till varför judar skulle vara ett sämre släkte lyckades nazisterna skapa ett hat så stort att det kunde ta livet av 13 miljoner människor.

Efter första världskriget kände sig en stor del av det tyska folket förrådda av den sittande regeringen. Regeringen hade ingivit hopp om att kriget gick bra för Tyskland, men efter Tyska
Novemberrevolutionenbegärde de plötsligt vapenvila. Vapenvilan ledde så småningom tillVersaillesfreden, som innebar fullständig kapitulation för Tyskland där man bland annat fick ta på sig hela ansvaret för att ha startat kriget 1914 samt tvingades betala ett stort krigsskadestånd, då motsvarande nära 100,000 ton i rent guld. Med detta kom dolkstötslegenden, som menade att folket hade blivit förrått av novemberrevolutionen som lagt ned vapnen fastän den tyska armén var "obesegrad" i fält.
Tyskland ekonomiska situation efter första världskriget var nere i botten, detta på grund av det höga skadeståndet, men också för att kriget i sig kostat enorma summor pengar. Det rådde massarbetslöshet. Hitler såg sin chans. Han fick människor att återigen tro på sig själva genom nationalismen. Genom hopp om förändring skulle jobben komma åter, de som försatt landet i ruiner straffas och Tysklands anseende i världen återupprättas. Ein Folk,Ein Reich,Ein Führer!

Det är enkelt att få ett folk som har förlorat allt att se världen ur ett nytt perspektiv, eftersom att de inte har något att förlora. Att få folk att vilja utrota sina medmänniskor är svårare, men Nazisterna lyckades. I många år hade misstankarna mot judarna grott, och många tyckte att de var lite konstiga med sitt annorlunda utseende och religion. Därför var lätt att skylla krisen och Versaillesfreden på de redan ogillade judarna, och när Nazisterna pekade ut större delen av befolkningen som den vinnande rasen och lovade dem en bättre framtid fick Nazisterna på bara några år en majoritet i riksdagen.
Judars rättigheter försvann en efter en, snart började man fånga in judar och skicka dem till arbetsläger. Hatet bara växte, och på gatan kunde man ibland se SS män mörda judar utan anledning. Men hur mycket visste de "ariska" egentligen? Hade de varit riktigt lika hårda om de visste vad som hände i arbetslägren?

Nazisterna tonade ner vad som hände rejält så att folket skulle tro att de brydde sig om judarna och de andra fångarna. Att de hade det bra, fick tillräckligt med mat, spelade musik och hade gott om fritid. Men samtidigt var de borta från deras gator. Judarna hade det bra, de hade det bra. Alla hade det bra. Och de som visste, de som anade, vågade inte göra något av rädsla för dödsstraff, befolkningen var skrämd till lojalitet.
Hitlers popularitet växte fram till 1939, men sjönk hastigt vid krigsutbrottet. Många säger att tyskarna var med på Hitlers alla idéer, men det är ju inte helt sant. Tvärtom var de chockade över vissa beslut, som när deras älskade Führer förde in dem i ett nytt världskrig.
När ryktena om Den slutgiltiga lösningen på "judefrågan" kom blev många oroliga, men ingen ville tro att något sådant hände, alltså hände det inte.

"Vi visste ingenting".
Det var den vanligaste kommentaren som gavs i Tyskland när Förintelsen av flera miljoner judar offentliggjordes efter andra världskrigets slut. Inte många tror på denna påstådda okunskap, men en del menar att okunskapen är rimlig. Hur kända var egentligen de nazistiska massmorden bland "gemene man" i Tyskland under nazitiden?
Det är sant att Nazisterna försökte dölja vad som faktiskt hände i arbetar/förintelse-lägren. De försökte även undanhålla hur dåligt det gick för Tyskland i kriget, så det var enkelt för tyskarna att efter kriget säga att de blivit lurade av nazisterna och neka till att de visste något. Men alla hade hört fruktansvärda rykten och historier, och de som bodde nära ghetton och arbetsläger kunde ju inte ha undgått att se vad som faktiskt hände. Och för att kunna leva med dessa rykten och syner, istället för att göra något åt saken, kanske man fick intala sig att nazisterna hade rätt, att judarna var parasiter. Vad som verkligen hände under förintelsen kunde nog endast den som var beredd att slå ihop alla ryktena till en enhetlig bild förstå. Men det fanns inte många som ville höra sanningen. Den vanligare reaktionen var att slå dövörat till och förtränga eller avfärda ryktena som lögn och fiendepropaganda.
Alltså har det framgått att många tyskar inte bekymrade sig särskilt mycket om det öde som judarna fick genomlida, och därför inte fäste särskilt stor vikt vid den information om massakrer på judar som faktiskt fanns.
Därför var deflesta tyskar övertygade om att de talade sanning när de påstod: "Det visste vi ingenting om". Innehållet i den meningen kan ju dock förändras beroende på vilket ord man betonar: "Det visste vi ingenting om" kan innebära att man visste om nazisternas brott men ingenting om Förintelsen, men det skulle också kunna betyda att man anade vad som hände med judarna men inte visste något säkert, eller att många andra visste vad som hände men inte man själv. Med denna mångtydighet skulle nästan varje tysk ha kunnat skriva under den meningen, för endast ett fåtal hade känt till hela sanningen av det rasistiska folkmordet som begåtts i deras namn.


Det finns de som säger att alla människorna i Nazityskland var hemska och att något som förintelsen aldrig kommer att ske igen, men egentligen är det inte så stor skillnad mellan befolkningen då och nu. Den enda skillnaden är väl egentligen att än så länge får man ha en egen åsikt i Sverige, utan att riskera dödsstraff. Därför kanske alla borde ta en stund till att tänka själva, och inte förlita sig helt på vad deras politik-idoler säger. Vad blundar vi för idag? Ett vanligt exempel är de fattiga barnen runt om i världen. Det hålls ibland kampanjer för att samla in pengar, men inte många donerar något. Istället tränger man undan de hemska bilderna man har sett och köper kanske en ny bil, och en pool är ju aldrig fel! Ännu en sanning som västvärlden blundar för är folkmorden i t.ex. Afrika som äger rum än idag. Hundratusentals människor dör och många kvinnor och barn utnyttjas. Det är många som inte blivit informerade om detta, och det på grund av att media, såsom TV och tidningar, väljer att inte ta upp det.

Och nu, bara 70 år efter det otänkbara, har folk börjat förneka att förintelsen verkligen har ägt rum. Bevisen slår inte dagens moderna instrument, och de som överlevde håller på att dö ut. De nekande hävdar att det endast var några hundratusen, och inte miljontals, människor som dog, och att de dog utav naturliga orsaker. Bilder och bevis biter inte på dem, utan de är helt säkra på sin sak. Även för oss som precis läst om världskrigen och förintelsen känns all denna informationen overklig, så långt borta, och nästa generation kommer vara ännu längre ifrån den. Om hundra år kanske förintelsen är en otäck saga som berättats i familjen i några generationer, men som ingen riktigt tror på.

Att neka det svåra kanske är första steget till ett nytt folkmord, eller något annat fruktansvärt, och det är därför vi måste hålla historien levande.

All diese Heuchler, wir werfen sie hinaus,
Juda entweiche aus unserm deutschen Haus!
Ist erst die Scholle gesäubert und rein,
Werden wir einig und glücklich sein!
Nazistisk barnvisa som handlar om att kasta ut judar
så att folket blir enat och lyckligt.