"Ett nytt liv. Nu börjar det. Hon tog bussen till Köping imorse och sen ett tåg som stod på perrongen och ilskan som tändes vid frukostbordet avtog inte, den här gången fortsatte den bara brinna i kroppen"

Jonna är ung, bara sexton år, men hon är övertygad om att hon kan klara sig på egen hand. Det har hon ju alltid gjort förr, hennes mamma har aldrig brytt sig om henne och hennes mormor bryr sig bara om sin bästa vän tv:n.

När hennes mamma åker iväg på en lyxig resa till Mallorca tillsammans med sin nya partner så bestämmer hon sig. Hon greppar skolväskan och flyr, bort från det trygga livet i Kolsva till det hektiska livet i huvudstaden Stockholm. Hon är övertygad om att hon ska kunna hitta ett jobb, men samma mönster upprepas i Stockholm som hemma i Kolsva. Ingen behöver henne. Ingen.

Jonna tvingas leva livet som hemlös mitt i julrusningen i centrala Stockholm. Hon träffar människor som lever precis som hon, men som faktiskt inte har ett hem att återvända till. Alex, som är expert på i vilka tunnelbanetunnlar man kan gömma sig i, vart man ska söka sig för att få mat och vem man kan lita på och inte. Elina, som bor i ett trångt utrymme med sina gosedjur, men ändå verkar nöjd med livet och Minken, som alltid lyckas hamna i problem.

Åsa Anderberg Strollo är född 1973 i Bjärred utanför Lund, men bor idag på Södermalm i Stockholm. Hon skriver inte bara böcker utan även krönikor och noveller för tidningar och manus för film. Hon är inte bara författare och dramatiker, utan har även undervisat i serieteckning, jobbat på reklambyrå, sålt färg, bundit gravkransar och kört svarttaxi. Hon började skriva när hon var fjorton år, på sin pappas skrivmaskin. Året därefter fick hon en novell publicerad i en tidning.

Jag kan helt klart säga att jag älskar den här boken. Den är så rätt på något sätt, jag känner igen mig i Jonnas känslor och i sättet hon tänker och tycker. Hon vill bort från den gråa och tråkiga hålan hon bor i, hon är trött på sina medmäniskor och vill leva på sitt eget sätt. Hon tror att allt ska ordna sig och bli bra, hon hoppas, Alex och alla de andra som redan har gett upp, de har slutat hoppas. Man kommer in i en värld som man inte visste fanns, man kommer ner till det där lilla området i tunnelbanetunneln som alltid bara funnits där, men nu får man en helt ny bild av det. Jag tycker att Åsa har fångat en tonårings tankar och känslor på ett väldigt bra sätt, paniken, rädslan och allt Jonna gör för att klara sig. Hon längtar hem, men ilskan som ligger och gror i maggropen och alla idiotiska samtal hem till mormor, som knappt märkt att hon är borta motiverar henne att fortsätta framåt. Hon ska klara sig på egen hand. Hon ska.

Den mörka skildringen "Hoppas" ger av samhället är skrämmande, men hisnande nog är den sann. Och det går kanske att fly från problemen, så som Jonna flyr från sin familj och sina vänner i Kolsva, men konsekvenserna hon får är ännu mer problem. Och det är definitivt inte enkelt att leva i en värld där det inte finns någon utväg, en trygg plats att gömma sig på och människor som tar hand om en. Den enda vägen är framåt, och går man inte framåt så klarar man sig inte.