Världen. En plats folk levde i. En plats jag levde i. En plats jag hatade.
Hela denna värld byggde på att den som hade pengar hade det bra. Inte för att det störde mig.
 
Jag hade precis vaknat, klädde mig, men åt inte frukost. Kylen var full, men jag var inte hungrig. Jag bestämde mig för att gå ut. Jag gillade inte staden jag bodde i, den var stor, och i den levde en massa människor av blandat ursprung. Om nu en hop individer måste samlas på en plats, var de tvungna att vara av olika raser och tro? Räckte det inte med att alla lägre människor stannade i sina små outvecklade länder och stannade där. De förtjänade att plågas, inte att utbildas, för guds skull. Jag menade inte att de ursprungliga invånarna var särskilt bra heller, men det var i alla fall mycket bättre än de smutsiga invandrarna.
 
Jag behövde handla. Utanför snabbköpet satt en utländsk kvinna i smutsiga kläder och tiggde. Jag öppnade min plånbok, tog ut en hundring, och la den framför henne, på en röd näsduk. Inne i butiken var det fullt med folk som vanligt, men jag snabbade mig att plocka åt mig det jag behövde äta, allt vegetariskt och allt rättvisemärkt, ekologiskt. Solen sken ute, och det var skönt att lämna den dammiga butiken. Huset jag hade en lägenhet i var stort och gammalt, låg ganska centralt i staden, och var byggt av ljusrött tegel. Det fanns en innergård, ett gemensamt tvättrum och en källare som bara öppnades cirka 3 gånger varje år. Just från källardörren hördes ett svagt jamande och ett krafsande. Jag gick upp i min lägenhet, satte mig framför datorn, och spred anonymt Internethat. Tre dagar senare letade sonen till familjen som bodde under mig frenetiskt efter sin katt, och jag erbjöd mig att skriva ”Har-du-sett-den-här-katten-jag-är-jätte-orolig?” lappar.
 
Det regnade ute.
Svarta paraplyer fick allt att se ut som en begravningsscen från en dyster film noir. Trottoaren var belagd med sten, och stenen var genomblöt, med små pölar av vatten mellan sig. Jag hade fällt upp mitt paraply innan den första droppen hade snuddat gatstenen. Jag visste att det skulle börja regna. Jag var på väg mot bankomaten för att sätta in de vanliga tjugotusen kronorna till stöd av svältande barn, sjukvård, och arbeten med omöjliga villkor. Jag brukade göra detta en gång i månaden. Utöver detta var jag medlem i en förening som hjälpte deprimerade ungdomar. I bakgrunden hörde jag några rop. Jag brydde mig inte. Ropen förbyttes till skrik. Jag brydde mig, men ville inte göra något åt det. jag fick en hård knuff, tappade mitt paraply, och pressades upp mot en husvägg som var kall och fuktig av regnet. Ett vasst blad var tryckt mot min kind. Jag kände hur mitt hår och min svarta kostym långsamt blev genomblöta.
”Pengarna eller livet” Hörde jag en halvhjärtat hotfull röst, en desperat röst. Desperat var inte bra, men…
”Vad kliché man ska vara då.”
”Vad i…?”
Folk började samlas runt omkring oss, i en halvcirkel. Ingen närmare än två meter.
”Du måste vara den sämste rånaren jag har träffat” Detta uttalande följdes enbart av tystnad. Vem säger egentligen något som detta med en kniv mot strupen?
”jag…” Rånarens röst var svag. Han skakade knappt märkbart. Sen hände något som jag inte hade beräknat. Rånaren grep tag in my hand, och drog med sig när han sprang in på en smal sidogata. ”Vad fan tror du att du håller på med?!” men jag fick inget svar. Upp för en trappuppgång där bara en av lamporna fungerade. In i en liten lägenhet.
”Är det här någon form av misslyckad kidnappning? Seriöst, såg du inte hur många människor som var där? Som såg dig? Du har inte ens kastat bort min mobil. Jag är förolämpad.”
”Förolämpad? Vad är ditt problem? Jag försöker inte kidnappa dig, bara så att du vet.”
”vad handlar allt detta om i sådana fall, vad gör jag här?”
”Ett… missförstånd…”
 
Tre timmar senare satt jag fortfarande kvar i den lilla lägenheten, fortfarande på de smutsiga golvplankorna i hallen, fortfarande diskuterande. Jag hade lärt mig en hel del, dessvärre hade han nog det också. Personen framför mig var 22 år gammal, hade varit häktad för misshandel och allmän oordning minst tjugo gånger, arresterad tre av de sju gånger han försökt råna någon. Han bodde tillsammans med sin sjuka lillasyster, i desperat behov av pengar och med föräldrar som den ena var död och den andra som inte ville veta av dem. Alla de gånger han hade varit i bråk hade varit för att skydda någon.
”Vad du gör är dåligt, det skadar bara folk, vilket i sin tur skadar dig. Men du har en god avsikt, därför är handlingen god? Är det vad du tänker?” Sa jag, i ett tonlöst tonfall. Jag såg hur han knöt händerna, men han svarade nästan direkt;
”Du är hemsk, men du räddar en massa liv, även om anledningen bara är självisk eller ironisk. Därför är handlingen god.”
”Tycker du verkligen att jag är så hemsk?
”Du har några av de sjukaste idéer hos någon jag träffat. Och, nej, inget jag gör är gott. Jag antar att jag är dömd att misslyckas, vad jag än gör hjälper det aldrig någon… Jag försöker, men det är aldrig nog. Folk kan lika gärna tro att jag är ond. Jag förtjänar det. Men jag förstår inte. Du ogillar världen, varför bryr du dig ens om att arbeta för att folk ska ha det bättre? Varför bryr du dig ens om att ha ett bra rykte? Du donerar stora summor pengar till välgörenhet. Lever ett fläckfritt liv utan att smutsa ner miljön. På ett helt personligt plan är du hycklande, egentligen elak. Men du har inte ens anmält mig.”
Så mycket dumhet. Jag suckade.
 ”För det första har du fått det fel. Jag ogillar inte världen, Jag hatar den, jag hatar pengar, jag hatar utlänningar, jag hatar tonåringar, jag hatar människor jag hatar djur, och just nu hatar jag dig allra mest. Du förstörde min dag, och min kostym. För det andra så har jag bara inget bättre för mig.”
”Jag tror dig inte. Du skulle aldrig slösa så mycket arbete på något du avskydde så mycket, om du inte hade en anledning. Du vill gottgöra något.”
”Och du är en naiv, misslyckad människa. Du måste ha en förklaring till allt. Kan du inte bara leva i vansinne?” Detta uttalande följdes av tystnad, något som jag märkt hänt ganska ofta under vår långa debatt. Jag var småirriterad, mina kläder var fortfarande blöta från regnet och jag frös. Jag började få nog av detta möte, slumpmässigt som det var. Den irriterande Individen framför avbröt tystnaden, som vanligt.
”Jag önskar jag kunde hjälpa dig.”  Tystnaden efter denna korta mening var mycket mer kompakt en någonsin innan. Än den någonsin varit. Jag undrade varför jag inte sa något drygt om de mer ytliga meningarna av att hjälpa någon, men det gjorde jag inte. Av någon anledning kände jag en svag känsla av något som skulle kunna vara sorg. En mycket svag känsla. Ingen sa något mer. Jag antar att jag somnade där, på golvet i smutsig hall hos en person som försökt råna mig. När jag vaknade nästa morgon hade jag en filt över mig, och våningen var tom. Inga spår antydde att någon hade bott där, förutom en hopvikt papperslapp bredvid mig. Jag reste mig upp, med filten över axlarna, öppnade ytterdörren. På lappen stod endast fem ord i en något elegant, men slarvig stil;
”Jag ber dig om ursäkt”
”Jag är ledsen men… Nej förresten, det är jag inte. Jag förlåter dig inte”. Med de orden stängde jag ytterdörren, och gick den inte så långa vägen hem.