Gatorna är tomma. Den lilla staden är märkligt övergiven. Det enda jag ser är konturen av en människa. För varje steg kommer jag närmare. Hon står still, jag tror åtminstone att det är en hon. Jag fortsätter och hon står kvar. Till slut står jag bredvid henne. Det milda ljuset från julpyntet slår i hennes ansikte. Vi står så några minuter eller kanske en sekund. Hon vänder ansiktet och tittar på mig. Hon har stora gröna ögon och är inte speciellt vacker. Hon sträcker fram sin hand och tar min, ger den ett lätt tryck, vänder sig om och försvinner sedan in i en tvärgata.
Jag står där, sedan går jag hem.

Jag går till skolan. Den vanliga rangen är fortfarande kvar. Idag börjar en ny, en ny som ska komma in i systemet. Som blir nedtryckt eller formad som de andra vill. Om han inte kan något som är värt att kunna, då blir han begränsad. Ingen kommer slå honom, ingen kommer att retas. Ingen kommer att bry sig om honom. Han kommer bli av med sin existens. Jag gör inget som vanligt. Jag har tappat tron. Jag är redan utan existens.
Jag går hem. Ett försök att undvika att bli undvikt. Skogsgläntan är fortfarande där, den har alltid varit där. Den är oåldrig. Jag låter väskan glida ner och sätter mig på den ensamma gungan. Lätt,lätt gungar jag. Fram och tillbaka. Fram, tillbaka, högre fart, fram, tillbaka, snabbare. Fram, tillbaka högre, högre. Snabbare, högre, snabbare, högre, snabbare, högre. Snabbare högre. Himlen är stor och fångar mig i sitt grepp.
Jag ramlar. Huden skrapas upp. Jag reser på mig igen. Stirrar på den, den som gjorde det. Jag får igen det. Slår på den, slår, slår och sparkar. Den går sönder, såklart. Det är en gunga den kan inte göra något för att försvara sig. Det är en sak. En sak av gammalt trä, den är ingenting. Mina sårade ben viker sig mot den avbrutna träplankan och lägger sig i fosterställning. Tårarna börjar komma. Jag låter de fortsätta. Jag gråter inte för att det gör ont. Jag gråter för att jag är feg. Jag låter det vara som det är, jag gör inget. Inte för att jag inte kan, jag kan, jag kan säga ifrån, jag kan säga saker som får dem att för alltid sluta men jag gör det inte. Antagligen för att jag är rädd eller så vill jag inte att de ska ändras. Jag är feg. Jag är inte värd att få gråta. Efter att gråtet övergått till snyftningar och snyftningarna till gnymningar tittar jag upp. Hon står där. Hon tittar på mig och hon går.

Dagen efter går jag till skolan. Jag ser henne överallt, hennes gröna ögon och råttfärgade hår. Hon förföljer mig i tanten bakom mig och barnet framför mig, i nallebjörnen och i busschauffören.
I skolan har första steget börjat, då man inspekterar offret och ser om det har någonting att ge, om den kan något som ger respekt eller om den bara är normal eller annorlunda på fel sätt. Det bådar inte gott för den nya sjunde klassaren. Han verkar rätt så blyg, normal och snäll. Inget rebelliskt eller annorlunda. Han har bytt skola 5 gånger innan och jag ser något i hans ögon som jag inte sett i andras. De nya brukar alltid ha stora, nyfikna men också rädda och blyga ögon. Efter ett tag inser jag att han inte är blyg, han inspekterar bara hur allt sköts, hur de sociala reglerna är och hur moralen ser ut. Han har gjort det här så många gånger så han vet vad man ska göra. Jag klandrar honom inte, men jag vet att det inte kommer funka. Inte här.

Istället för att sitta kvar i klassrummet går jag ut på lunchrasten. Jag vet precis vart jag ska gå. Den trasiga gungan är fortfarande där. Jag sätter mig på en sten. Hon sätter sig på andra sidan. Drar av sig axelväskan och öppnar jeansjackan. Sträcker huvudet mot himlen och drar ett djupt andetag. Jag iakttar och snart lutar hon huvudet ner och ler. Ett busigt leende. Jag ler tillbaka. Hon går mot mig, tar min hand och drar upp mig. Sedan springer hon iväg. Jag springer efter. Letar överallt men hon finns inte där. Till slut går jag tillbaka. Väskan är borta.

Jag går tillbaka till skolan. Han sitter i fönsterkarmen till ett öppet fönster, ignorerad. Han ser obekymrad ut. Jag har redan släppt allt som brukar tynga ner mig, så jag går fram till honom. Sätter mig på stolen bredvid. Han vänder huvudet mot mig.
- Hej säger han.
- Hej svarar jag.
Det är tyst en stund, sedan säger jag
- Varför bryr du dig inte?
Han tittar oförstående på mig.
- Om vad?
- Om allt. Om att du blir utfryst, om alla idioter.
- Hm... jag har inte tänkt på det så, eller jag bryr mig inte längre, efter att ha sett många skolor så tänker man inte på det så mycket. De flesta människor är så, fryser ut de som e annorlunda. Men jag har faktiskt märkt att det är ganska extremt här. Men jag tror att det bästa sättet är att inte bry sig och att göra de man själv vill, ja menar då visar man ju att de inte bestämmer.
- Jo, det är sant. Jag lutar mig tillbaka, och tänker på ingenting.
Jag kommer tillbaka till verkligheten. Jag står kvar. Han sitter vid fönstret. Inget har hänt och skolklockan ringer.
Hon väntar på skolgården. Mitt på skolgården. Det ser lite löjligt ut. Vi går iväg till staden och inget ord yttras, men känslan av gemenskap är obeskrivlig.

Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Det kändes mycket enklare att säga det mot spegeln än att göra det i verkligheten. Det har gått ett par veckor sen Jakob började, ja han heter Jakob. Jag ser honom ensam, han är fortfarande märkligt oberörd men jag ser att det börjar vittra. Jag kan inte släppa det. På lunchrasten går jag till gläntan, hon förstår att något tynger mig, tar mig i hennes famn och kramar mig, hennes kalla händer stryker mitt hår. Jag tittar upp på hennes ansikte. Hon ler och lutar sig ner för att pussa min panna. Jag går tillbaka.

Idag log jag mot honom. Han såg så förvirrad ut tills han log tillbaka, ett oskyldigt glädjefullt leende.
Senare den dagen sa jag hej.

Jag går dit till gläntan, hon kommer efter ett tag, vi går runt och pratar utan att yttra ett ljud, allt är precis lagom allt borde vara perfekt, men min magkänsla är tvärtemot. Imorgon ska jag prata med honom.

Nästa dag var han inte där, inte dagen efter. Efter en vecka fick jag fick reda på att han bytt skola.

Efter ett par månader började en ny.
Han hade stora nyfikna ögon men samtidigt blyga och rädda. Han var normal såg snäll ut och kunde inget speciellt.
På rasten sa jag hej.
Han svarade hej, med ett stort leende. Långt bakom hans huvud såg jag henne, mellan träden, hon log och gick därifrån.