12/9-2011

Jag hör min väckarklocka långt bort i mitt drömland. Jag sätter mig käpprakt upp i sängen och vaknar till. Mitt huvud snurrar precis som min kropp, jag mår illa och magen kurrar. Jag är van vid känslan. Jag ställer mig upp och vinglar till toaletten. Därefter gör jag mig i ordning och äter frukost. När klockan står på 08.30, beger jag mig till dagiset.

När jag kommer in, överrumplas jag av doften av bajsblöjor och tjocka bebisar. Jag går till min avdelning, som kallas slottet, där alla i sexårsverksamheten går. Doften försvann.

Barnen kollar på mig med stora ögon när jag kommer in. Jag skrattar lite inombords. Efter att ha korsat den lilla korridoren bland alla de olika leksalarna, hittar jag äntligen mina två handledare, Janette och Petter. Janette är ganska kort, medan Petter är lång. Hon har kort kastanjebrunt hår och små söta strandlockar. Hon har små blå ögon och röda glasögon. Hon är smal, men ser ändå hälsosam ut. Petter har gyllenblonda lockar, ner till axlarna. Han är också ganska smal, men har pösiga kläder. De hälsar mig välkommen och samlar alla barnen till samlingsrummet.

De ber mig att berätta lite om mig själv och det gör jag. Efter många besvarade frågor går vi ut i det kylande vädret. Slottskogen var våran destination. Konstnären Hans presenterade sig och berättade vad vi skulle göra. Vi satt på grus och vi satt på gräs, målade lite, sprang runt lite, målade lite till. Det var skönt att inte ha det så stressigt. Alla barn ville sitta bredvid mig och det kändes faktiskt smickrande att ha så många beundrare. Jag började frysa. Jag kände hur min hud knottrade sig under min tunna jacka. Jag satte mig vid en av bänkarna, tog ett äpple och tankarna tog över. Det kommer en liten flicka och sätter sig bredvid mig. Jag la märke till att hon hade alldeles bara ben och likt mig var de knottriga. Vi satt där på bänken båda två och frös. Hon var inte så pratglad, men närvarande. Jag hör Petans röst och det är dags att dra sig tillbaka. Alla slåss om att få hålla i min hand, så jag gick lite med alla. Vid lunchdags, alltså klockan 13.00 sätter sig alla barnen på sina bestämda platser. Det är Afsar som lagar maten, den är mycket god. Jag äter mycket och känner mig proppfull. Barnen sitter kvar vid matbordet, de pratar och diskuterar allt möjligt.

- Jag har typ 6000 leksaksbilar!
- Amen, jag har typ 90000!
- Ifall du har det, så har jag 100 000!

Det fortsatte så ett tag, tills det var dags för det som de kallar ”Vilis”. Vilis är den stunden då alla barn sätter sig vid soffan (på golvet) och lyssnar på, antingen ljud-berättelser eller Boktipset. Då är det ett litet barn som väljer sin favoritbok, som förskolelärarna läser upp för två grupper. Dagen börjar dra sig mot sitt slut. Jag går ner och börjar göra mig i ordning, då kommer en stor flod med barn emot mig. Jag skyndar mig, men de hinner i fatt. Jag får minst tre kramar av varje barn. Jag säger hejdå och går hem.

Dans
Några dagar senare, återkommer jag till dagiset pigg och glad. Jag fick en uppgift från gårdagen, att hjälpa Joel och Ida att duka. För idag skulle barnen ha dans och då får man både städa och göra sina ansvar innan. De gör nästan allt själva, och jag förvånas av deras förmåga att veta exakt var allt skulle ligga. När alla barnen hade satt på sig ytterkläder, tog de tag i sina ledkompisar och vår färd började. En liten flicka vid namn Julia började idag och alla barnen visade henne mycket respekt och bjöd in henne till alla möjliga lekar.
Anna Karin ropar upp alla barn som ska följa med mig in i danssalen och resten ska vara på Klingers och leka. Den sprudlande dansfröken börjar med och presentera sig och vad vi skulle göra.

- Vill du också vara med och dansa? Frågade hon.
- Nej tack, jag nöjer mig med att kolla och ta lite kort. Sa jag och tackade i alla fall.

De dansade alla möjliga danser, kattdansen, ”så-frö-dansen”, robotdansen och danser som var förknippade med olika träningsformer och stretchdanser. Efter barnen hade både dansat och tramsat, bytte vi grupper och gick ut i det kalla vädret. Danslektionen tog ungefär en timme, så nu var klockan 11.25. Jag satt på bänken och pratade med Anna Karin om allt från jord till himmel. Klockan for under mina fötter, och det var redan dags för lunch.
Jag och Janette hade gjort en deal, att ifall jag inte hade någon rast, skulle jag få gå en halvtimme innan bestämd tid. En kall höstbris, en efter en kom och slöt mig in i sin magi. Höstens alla löv hade redan börjat falla och tiden rinna. Jag gick fram till Janett och började prata lite.

- Vad fick dig att vilja jobba som förskolefröken?
- Jag har alltid gillat barn och utbildningen var ett plus.
- Barnens utveckling är intressant att följa och det positiva bitarna får en att vilja jobba
- Vilken utbildning och hur lång tid tar det att utbilda sig till förskolefröken?
- Fyra år och lärarutbildningen.
- Ifall det var något du skulle vilja ändra, vad skulle det vara?
- Jag skulle vilja ha, fräschare salar, mer personal, tid att strukturera dagarna och mer -utflykter.
- Tycker du det är jämställt mellan män och kvinnor i samma yrke?
- Nej, det är fler kvinnor som jobbar och utbildar sig förskolelärare. Men pengamässigt är det inte så stor skillnad.

När vi var inne och redo att äta var barnen inte lika glada längre. Jag hörde kurrande magar och tröttgnäll. Vi lyssnade inte ens på en beskrivning av maten utan bara högg in. Sedan var det dags för mer lek, men inte en lugn lek. Först skulle det vara mamma, pappa, barn, men det blev en liten annan version, mer som, mamman med tio barn, en anka, hundar och en sköldpadda. Underhållande till en början, tills jag förstod att det var jag som skulle vara mamman. De sexåriga ungarna förvandlades helt plötsligt till stora bebisar, som skulle både matas, sovas och gå till dagis med. Den leken höll nog på i minst en och en halv timme, och som en räddare i nöden kom Janette in och sa att det var okej att gå hem. Jag pustade ut och var ganska glad att dagen hade nått sitt slut.
Torsdagen gick snabbt även fast vi hade utflykt. Vi var och hälsade på älgarna. När vi stod där och kollade, tryckta mot gallret, fylldes min mage av ångest. Jag kollade in i älgmammans ögon och jag såg rädsla. Tänk att vara så stor, men dela på ett så litet utrymme. Jag ville därifrån. Jag frågade vart vi skulle härnäst och det tog inte en lång stund innan vi var framme. Gläntan var ganska stor med vacker utsikt över hela Göteborg. Jag fick i mig lite mat och återgick till att fotografera. Efter mycket lek och skoj var det dags för mig att gå hem.

Sista dagen
Dags för sista dagen. Jag sätter mig käpprakt i sängen, men lägger mig sedan igen och funderar lite hur veckan har varit. Jag kommer fram till att det var något speciellt, även om jag inte har lika mycket ansvar som de andra heltidslärarna, kändes det som jag var till nytta. Solstrålarna smekte min hud och de prasslande löven under mina fötter var bara en början. Jag var äntligen framme och dagisets små dörrar öppnades och jag steg in. Idag var det Simon som hade med sig boktipset. Vi satt denna gången i sällskapsrummet, i hopp om att få en lugn och avslappnad läsning. Vi läste Pettson och Findus, mycket bra bokval. Simon berättar lite om vad den handlar om och varför han just valde denna boken.

- Jag valde Pettson och Findus för att Findus åker skridskor med svampar på fötterna. -Okej, vad handlar den om? Frågar Anna Karin.
- Den handlar om när det är jul. Säger Simon.

Vi börjar och läsa. Den är faktiskt riktigt rolig. Sedan dukar Joel och Ida, för i dag ska vi till smålands stugorna. Samma led barn som första dagen, börjar gå. Vi börjar närma oss och går lite snabbare. På vägen träffar vi hajarna (avdelningen under) och går den lilla biten tillsammans. Alla avdelningar är samlade på samma plats och springer fritt och leker. Jag sätter mig på en avlägsen plats, där jag hjälper till genom att iaktta och ifall det är några problem är det bara för mig att resa mig och hjälpa. Janette sätter sig bredvid mig.

-Är det någon skillnad här om man jämför med någon annan förskola? frågar jag.
- Vi har mycket mer kreativt arbete, försöker lära barnen, i tidig ålder att bli självständiga individer.
- Hur tycker du att arbetsmiljön är här?
- Ljudnivån är lite för hög och möblerna för trasiga.
- Är det något som du gillar att göra med barnen extra mycket?
- Utflykterna och så klart att leka med barnen.

Tiden går alldeles för snabbt och det är redan lunchdags. När vi kommer fram och sätter oss vid borden berättar Nora (som har hjälpt till att laga maten i köket) vad det blir och vi hugger in. Vi sitter en stund efter alla har ätit upp och pratar. Klockan är halv tre och jag samlar alla. Jag tackar för en fantastisk vecka och berättar hur kul det har varit att jobba med barnen. Janette överraskar mig med ett paket som var inpackat i hennes tröja, men jag blir ändå förvånad. Jag öppnar det försiktigt. Och ni kan nog inte gissa vad det var? En kartong med Aladin-choklad! Mina ögon fylls av salta tårar, men jag håller inne dem och kramar alla barnen. Tackar en gång till, kramar alla en sista gång och går.

*Alla barnnamn är fingerande.