Vi klev in och möttes av mörka ekmöbler och en gräslig orange, mönstrad tapet som prydde restaurangens väggar. Framför oss fanns kassan med olika slags kakor, teér och små Tobleronebitar i en avlång glasskål. En ganska så kort, medelålders kvinna meddelar oss först att restaurangen inte har öppnat än, men när vi sade att vi var praktikanter presenterade hon sig själv som Pamila, vår handledare och ägaren av Andrum. Hon såg snäll ut, men samtidigt fick jag uppfattningen av att hon var ganska sträng. Pamila visade en trappa upp till den andra våningen, vars väggar var spegelklädda och in till personalrummet där vi fick varsin vanlig, röd t-shirt att byta om till. Trots att vi hellre skulle vilja ha t-shirtarna med ”Andrum” broderat på ryggen nöjde vi oss och gick ner till köket.

 Hacka grönsaker

På plåtar låg nybakat bröd vars doft spridit sig genom hela köket som var betydligt större än vad jag hade trott. Vi blev ledda längst in i köket till ”kallskänken” där vår första uppgift blev att hacka grönsaker med hjälp av en viss maskin som i stort sätt gjorde allt arbete åt oss. Medan vi arbetade upptäckte jag en övervakningskamera som iakttog oss och blev glad över att jag inte hunnit ”provsmaka” någonting än.
Alla grönsaker lades ner i plastlådor och in i en av kökets många kylar. Vi lämnade in all disk till restaurangens enda manliga anställd som jag gissade var i 20-årsåldern.

 
Lunch

När vi var klara med att hacka alla grönsaker hade klockan hunnit bli 11:00 och Pamila sade att vi kunde ta vår lunchrast. Till lunch fick vi ta precis vad vi ville från restaurangens lunchbuffé som bland annat bestod av sallad, vegetarisk lasagne, curry- och thaisoppa och otroligt goda, kryddade potatisar. Vi tog våra brickor och satte oss vid ett bord vid fönstret ute i restaurangen.

Eftermiddagen

När vi kom tillbaka in i köket efter vår halvtimmesrast hade Pamilas dotter Evan, en av de anställda, anlänt. Under hela den första veckan missuppfattade både jag och Eila Evans namn som ”Eva”, men ingen tycktes märka något. Hon hade ett snällt ansikte, var ganska kort och påminde mycket om Pamila. Evan arbetade mest ute vid kassan och eftersom jag och Eila skulle hjälpa henne fick vi göra saker som t.ex. att göra mackor, skära citronbitar till dricksvattnet och småuppgifter som andra i personalen bad oss att göra. Vi fick sedan hjälpas åt med att fylla på salladsbuffén, som de anställda av någon oförklarlig anledning kallade för ”Ida”. Jag och Eila fick sedan varsin trasa och började torka av ute i restaurangen. Lite senare på dagen fick jag rulla chokladbollar. Visserligen blev de flesta allmänt misslyckade, men ändå tillräckligt fina för att ställas ut bland de andra, något finare, chokladbollarna. Det fanns inte mycket mer att göra och arbetsdagen slutade klockan 16:00.

 Kommande dagar

Bortsett från att Elina, en av restaurangens kockar, kom dagen därpå, såg dagarna på Andrum ut ungefär likadant. Ibland fick jag rulla chokladbollar tills hela kylen var full och Pamila varsamt bad mig att inte göra några fler. Vi fick hacka otroligt mycket grönsaker, vilket i det långa loppet blev både tråkigt och jobbigt. Många dagar hände det – tragiskt nog – att lunchen blev den största höjdpunkten av dagen. Med andra ord kunde dagarna på Andrum bli aningen enformiga och långtråkiga.

 Pinsamt

Under den sista dagen fick vi göra lite allt möjligt. På förmiddagen gjorde vi mackor och lägga bröd i korgar som många andra förmiddagar.

Under lunchen fick vi äta uppe i personalrummet eftersom att det kom för mycket folk den dagen för att vi skulle kunna äta ute i restaurangen som vi vanligtvis brukade. Vi fick sitta i det trånga personalrummet med två andra unga tjejer som jobbade på Andrum.
Medan vi satt och åt märkte vi plötsligt hur en av dem började smaska, högt och ogenerat. Detta är en av de situationer som både jag och Eila töntigt nog alltid har svårt för att undvika att skratta åt, men den här gången satt Eila helt orörd. Under säkert tjugo sekunder fick jag ingen luft, men till slut brast det. Jag började skratta och kort därefter skrattade Eila med mig, samtidigt som vi försökte komma upp med en rimlig anledning till varför vi så plötsligt börjat skratta.

På eftermiddagen fick vi blanda tzatziki. Bortsett från en liten incident när vi blandade tzatzikin var eftermiddagen ganska så lugn. Vi fick ta våra bilder och göra våra intervjuer. Själv valde jag att intervjua Pamila.

 
Hur kommer det sig att du arbetar här?

– Jag tycker att det är intressant och gillar helt enkelt att laga mat, men självklart också för att tjäna pengar.

 
Hur länge har du arbetat här?

(Först diskuterade Pamila och Evan vare sig det var åtta, nio år eller kanske åtta och ett halvt, men kom sedan med svaret:)

– I år blir det nio år.

 
Tycker du att det finns någonting som skulle kunna förbättra din arbetsplats?

– Det skulle nog behövas möbleras om, sade Pamila och kollade missnöjt ut över restaurangen. Men bortsett från det tycker jag att allt är bra.

Innan vi gick för dagen fick vi två stycken ”stammiskort” var (kort som motsvarar en buffémåltid) och varsin chokladboll.

Egna reflektioner

Att praktisera på Andrum tycker jag har varit ovanligt roligt, trots att det fanns perioder under praktikveckorna då allt var oerhört tråkigt och jobbigt. Det hände ofta att vi fick uppgifter av Elina, en av kockarna. Elina var inte direkt en favorit, jag tycker att andras handledning var betydligt bättre. Eftermiddagarna (när Elina hade gått) var särskilt mysiga då personalen stod i köket och pratade om allt möjligt och Evan undrade om jag och Eila skulle vilja ha ytterligare varsin chokladboll.

Jag skulle inte vilja påstå att restaurangbranschen är någonting för mig, i så fall skulle det förmodligen vara under en kortare tidperiod eller möjligtvis under någon sommar.