Vad ska man göra? En novell.

Paniken sprider sig bland flocken av människor när det först pistolskottet hörs. Jag knuffas hit och dit och vet inte vart jag är. Alla runt mig skriker, men jag kan inte få ut ett enda ljud. Allt fastnar i klumpen i halsen som växer sig större och större för varje sekund som går. Jag letar förfärat efter min mamma som ska vara någonstans i vimlet av kvinnor och män och även barn. Män med röda band med hakkors på överarmen jagar oss mot lastbilen som står ett 100-tal meter bort.

Ett pistolskott till hörs och alla skriker av rädsla. Alla knuffar sig förbi mig och jag ser hur en efter en försvinner in i lastbilen. När jag kollar bakom mig ser jag flera män komma gående i rask takt emot mig. Precis innan jag ska vända mig ser jag en kvinna ligga i en hög. Marken runt hennes huvud är färgad röd av hennes blod. Man kan fortfarande se en del av hennes ansikte.

Jag skriker till och tårar rinner direkt ner för mina kinder. Det är min mamma som ligger på marken, min blodiga mamma. Paniken stiger ännu en smula när jag vänder mig om och springer mot lastbilen och tränger mig in. Det är inte mycket plats och det ett djupt mörker lägger sig över alla människor som trängs inne i lastbilen när luckan stängs om oss. Tårar faller tyst medan bilden skumpar iväg längs med vägen.

Ingen i lastbilen säger ett ljud och ingen rör sig mer än nödvändigt. Fast vi står så trångt blir det snabbt kallt när regnet störtar ner emot lastbilstaket och vinden viner i springorna. Jag tränger mig ännu närmare personerna som står runt omkring mig och blåser på mina istappar till fingrar, i ett försök att få de något varmare. När jag märkar att det inte fungerar drar jag min tunna jackas ärm ändar över mina händer. Jag huttar till när en kall vind drar genom hela lastbilen.
Efter, vad som känns som flera timmar stannar plötsligt lastbilen och luckan öppnas. Den kalla vinden och regnet träffar oss direkt i ansiktet när luckan fallit till marken. Alla tvingas ut och får ställa sig i vattenpölarna som bildats medan ett tåg rullar upp bredvid oss.

Jag märkte först nu att vi stannar på en tågstation. Nazisterna skriker på oss att vi ska skynda oss in i de trånga boskapsvagnarna. Vi tränger oss in medan regnet faller som ett vattenfall över oss och jag blir genast dyblöt. Jag huttrar för mig själv och drar mig längre in i ett hörn av vagnen. Jag drar de blöta kläderna tätare om mig.
Mammor försöker desperat tysta sina frusna barn. Men ger upp efter en stund utan att det hjälpt det minsta. Det blir också kallare och kallare för varje sekund som går och regnet läcker in genom små springor i tak och väggar. Gåshuden sprider sig över hela kroppen när en kall vattendroppe träffar mig i nacken och långsamt rinner ner för ryggen.
En vidrig stank sprider sig i hela vagnen. En stark lukt av avföring våldtar ens näsborrar och jag känner redan att jag börjar bli illamående. Jag hör hur någon mumlar ett förlåt. Jag försöker att inte bry mig om stanken, men det är svårt när den är så stark och när man sitter instängd in en trång boskapsvagn.

Det blir mörkare och mörkare hela tiden och snart ser man nästan ingenting. Bara några ögon som glimmar i det lilla månsken som tränger sig in de små springorna. Jag glider långsamt ner längs med väggen och sätter mig på det kalla golvet. Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre.


Jag öppnar förskräckt ögonen när hela vagnen kränger till. Folk faller mot golvet och på varandra. Men luckan öppnas inte, istället hör vi hur män skratta utanför. Jag vet att de inte kommer öppna luckan och det vet även alla andra, men ändå ser jag folk ropa och pressa sig mot den, som ett försök att få komma ut i det kalla solskenet som kommit fram efter att regnet avtagit när jag sovit.
Det är helt tyst i vagnen när den långsamt börjar åka igen, ingen säger något, ingen gör ett enda ljud. Ingen vågar röra sig. För många tårar har runnit ner för bleka, kalla kinder. För mycket blod har runnit från döda kroppar på gatorna. För många har skrikit sig hesa, för många har gråtit sig till sömns.

Vi åker i flera dagar, kanske veckor. Jag har ingen aning längre. Våra kläder luktar förskräckligt av urin och avföring som torkat in i det tunna tyget. Vi har stannat för att kasta ut folk som avlidit under resan. Vi får se hur de tar tag i de tunna armarna och släpar de åt sidan och lägger de i högar bredvid tåget.
Jag tar ett djupt andetag innan jag långsamt ställer mig upp. Jag tränger mig fram mot öppningen och kollar ut på högen av människor innan jag vänder mig om och kollar på ansiktena runt omkring mig. Deras kinder är insjunkna och de har mörka ringar under ögonen. Kläderna hänger löst på deras kroppar, som består mest av skin och ben. Jag ser likadan ut.

Jag tar ett andetag till och hoppar ut vagnen. Ingen av vakterna har märkt mig och jag börjar långsamt gå bort från tåget och ut i ingenstans. Jag vet redan att de på vagnen har märkt mig, men de säger inget. De ropar inte. Jag ser knappt något, allt går i slow motion, jag hör nästan ingenting förutom ett pistol skott. Sen... Ingenting.