Stephen Hawking har länge lidit av nervsjukdomen ASL, men det har inte hindrat honom från ständig forskning och intressanta upptäckter. I sitt program Into the universe with Stephen Hawking presenterar han ett flertal kosmologiska teorier som man tidigare inte trott varit möjliga. I ett av sina avsnitt avslöjar han dessutom sin teori om hur en resa genom tiden skulle vara möjlig (avsnittet finns uppdelat i delar här).
Det kan hända att texten nedan känns krånglig, och eftersom detta endast är en sammanfattning rekomenderar jag att man ser filmen också.

Enligt honom så finns det inte bara tre dimensioner, utan ytterligare en. Den fjärde skulle då innebära tiden. För att kunna resa genom tiden har han lagt upp två teorier, varav den ena motbevisar sig själv.

I den första teorin utgår han från att det, i varje liten atom, finns minimala "maskhål". Om man skulle lyckas förstora ett "maskhål" och göra det tillräckligt stort för en männsika att ta sig igenom skulle man alltså resa genom tiden. Man skulle bygga en portal mellan två olika tider. Det är dock den här teorin som gör sig själv omöjlig. Om man nu skulle lyckas bygga en sådan portal och förflytta sig bakåt i tiden så skulle man även kunna förhindra en själv att bygga portalen från första början, och på så sätt blir hela konceptet omöjligt. Därför skulle även själva portalen i sig försröra sig själv genom att radiovågor upprepas i ett sådant tempo att den förstörs.

Den andra teorin är mera möjligt, och näst intill bevisad. Då snackar han om tidsresa framåt i tiden, inte bakåt som i den första teorin. Den handlar om tidsskillnaden som finns mellan rymden och livet här på jorden. I andra teorin måste man hela tiden tänka på att tid endast är vårt sätt att uppfatta vår omgivning, tid kan gå olika snabbt beroende på hur man uppfattar den (som alla vet går tiden väldigt långsamt när man har tråkigt) samt att en tidsresa inte behööver ske på en sekund för att sedan befinna sig 200 år framåt i tiden.
Enligt Hawking så går tiden långsammare när man befinner sig i rymden. Det är bevisat genom att exakta klockor som finns i sateliter ändå har gått långsammare när de befunnit sig i rymden. Man kan ju tänka att det inte har gjort omgivningen nere på jorden snabbare, men det har gjort processen i sateliten långsammare. Så fungerar det även med an astronaut i rymden. Här nere på jorden går tiden oförändrat, men för astronauten går tiden långsammare. Alltså har de som varit kvar på jorden hunnit åldras aningen snabbare än astronauten vars kropp befunnit sig i ett långsammare läge.
Denna pyttelilla förändring är dock alldeles för liten för att ens vara märkbar, men om man däremot skulle kombinera det med ytterligare ett sätt att ta sig genom tiden.

Det andra sättet handlar om att färdas såpass snabbt att man uppnår 99.99% av ljusets hastighet (då ljusets hastighet är omöjlig att nå enligt naturens lagar). Men om man då befinner sig i ett tåg som färdas i strax under ljusets hastighet, och sedan börjar springa inuti tåget, överskrider man inte då ljusets hastighet? Nej, enligt Hawking löser naturens lagar det genom att sakta ner all aktivitet inuti tåget. på så sätt påverkas omgivningen i tåget långsammare än tiden utanför. Därför kan man kliva ur tåget 100 år senare, medan man själv bara åldrats några veckor. Denna teorin är också bevisad genom att forskare undersökt små partikar som färdats i en sådan hastighet i en lång tunnel.

För att komma upp i den hastigheten måste man dock ta hjälp av det fenomen i världen vars gravitation är så stark att inte ens ljuset hinner åka iväg. De så kallade svarta hålen i rymden. Om man skulle lyckas sätta ett rymdskepp i en omloppsbana runt ett svart hål, skulle man även lyckas uppnå den hastighet som krävs. På det sättet skulle man kunna resa framåt i tiden tillräckligt för att man ska kunna landa på jorden några hundra år senare.