Det är den 13 januari 2010 på eftermiddagen. Stanken av lik hänger i luften. En förtvivlad kvinna sitter bland ruinerna av det som tidigare varit hennes hem. Himlen är grå av damm. Smutsig och utmattad sitter hon där helt chockad. Hon gråter och tänker på sina barn som hon förlorat.
De var inne i huset då allt började skaka och gunga och hon hörde deras skrik. Men innan hon hann komma in rasade allt ihop. Hon hörde ett förtvivlat rop från sin dotter men snart tystnade det och snart slutade även allt att skaka. Alla sprang omkring och skrek med händerna mot himlen och ropade: Bondye! Delivre m non, Bondye!Det bolmade upp rök från husen som rasat ihop.
Allt som precis hade börjat gå så bra. De hade haft mat varje dag, och de hade t o m kunnat få tag på ett par höns och en get. Men så kom jordskalvet och förgjorde alltihop. Nu sitter hon där helt ensam utan sin familj och utan sitt hem. Hon tänker och hoppas att någon ska hjälpa henne, samtidigt som hon ser bort mot hjälparbetarna som bär runt på liken som hittats efter flera dagar.
En bit bort sitter en gammal kvinna i smutsen på marken. Hon slår upp ögonen och ser sig utmattad omkring och känner smärta i sina ben och i sina armar. Hon är törstig, men det enda vatten som finns är havets salta vatten som bara skadar henne ännu mer. Allt verkar vara slut för henne, men hon hoppas ändå på att hon ska räddas. Hon hoppas att det som bara händer i sagor ska hända henne.
En ung flicka rusar förbi den gamla kvinnan. Hon irrar omkring bland det som tidigare varit hennes värld, men som nu rasat ihop. Allt verkar så overkligt för henne. Hon springer runt och letar efter dem som hon älskade och ropar ut sina frågor rakt ut i luften. Hon ser det blå havet och vet att det är den enda utvägen för henne, fast det är för farligt. Hon önskar att hon kunde få komma till en annan planet långt därborta och hon längtar efter kärleken som kan trösta och hjälpa henne.
