El Camino

Dag 1: Alla samlades utanför stugorna som man övernattade i dagen innan vi skulle gå. Alla såg ut att vara lite trötta efter hejdå-partyt, men inte undra på det! Det tyska teveteamet stod redo för att filma allt. De ska följa med på alla sju veckor, men inte gå, utan de ska åka i sin husbil. Patrik (guiden) berättade lite om dagens promenad och sedan gick vi! Jag kände igen mig ganska mycket, för halva vägen var samma väg som jag gått en gång tidigare när vi övernattade. Jag var riktigt glad att jag skulle få en hel vecka med Knock Out! Finns det något bättre?
Vi skulle gå till Patriks hemstad, Galzin. Och där skulle vi sova i hans vänners hus. Man jag och Silvia, en spansk tjej som är 24, valde Patriks hus för det är det enda huset man får ha hundarna i. Inte för att man kunde klaga på trailern där burarna hade fina madrasser och filtar, men det är mer roligt att ha hunden i sängen! Det var en ganska så lätt promenad. Det var ganska så mycket upp och ner men inte så att det blev jobbigt. Vi stannade vid en sjö och åt vår lunch och två personer tänkte simma!

Sista backen upp till Galzin var inte kul! Det var den brantaste på hela promenaden! När vi väl kom fram till Baren, mötesplatsen, hade vi gått 31 km! Men jag orkade inte stanna. Grejen var den att tre dagar innan Caminon så var jag uppe och städade i kennlarna och då hjälpte jag till med att ge vaccin. Då när det var Knock Outs tur så haltade hon! Hon hade lekt för tufft med de andra. Så vi tog hem henne i tre dagar för att hon skulle vila upp sig. Så första dagen skickade vi henne med bilen andra halvan av promenaden. Så när vi kom fram till Galzin sprang jag ner till trailern och pussade på min älskling.

Sedan så åkte jag, Silvia och Patrik hem till honom. Han hade en gård och hundarna kunde springa runt i trädgården. Huset var riktitigt fint och både jag och Silvia hade våra egna, avskilda, små lägenheter kan man säga. Vi hade eget rum, egen toalett och en hall. Jag hade det där uppe och Silvia det där nere. Alla på Caminon skulle träffas på en restaurang och äta. Så jag tog med mig Knock Out i bilen så fick hon stanna där och sova. Maten var jättegod!!!! Jag åt grillad kyckling. Jag hade riktigt trevligt tills alla började prata om vad som skulle komma i morgon. Patrik sa att imorgon skulle vara den värsta dagen av alla 7 dagarna!

När vi kom hem igen på kvällen gick jag upp och sov bredvid min hund i sängen.

Dag 2: Jag packade i ordning allt jag hade, klädde på mig och gick ner. Jag och Silvia satt och åt frukost medan Patrik babblade på om allt möjligt. Vi åkte sedan ner till trailern, la in vår packning och sedan så var det bara att gå. Två personer hade hoppat av visade det sig! Den ena hade haft en knäoperation och nu hade knäet svullnat upp så mycket att hon inte kunde gå. Och pojkvännen ville inte att hon åkte hem själv så han åkte med.

Vi började gå upp, upp och upp. När vi kom till toppen av den kullen så berättade Patrik om dagens promenad. Det skulle bli upp, ner, upp, ner och slutligen upp och ner! Så vi började gå neråt. Omgivningen var riktigt trevlig med den lilla stigen ner för berget. Det fanns träd lite varstans och vädret var riktigt behagligt. Men sedan så blev det verkligen uppför! Det kändes som om benen inte rörde sig. Så långsamt gick det. Det var riktigt brant! Efter en stunds upp igen kom vi in i en skog. Det blev snart riktigt brant nedför och det fanns ingen stig. Bara massor av taggar! Men det var bara att gå på. Silvias hund, Artis, fick massor av taggar i pälsen så det var inte lätt för honom att gå. Det taggiga fortsatte och fortsatte! Till sist lyckades vi äntligen komma fram till lunchrastens mötesplats. Alla slog sig ner i gräset, åt och rörde sig inte förrän halvtimman hade gått.

Såklart blev det mera nerför med taggar! Nedför är inte speciellt bekvämt, uppför är faktiskt bättre! Till sist kom vi ut vid en kohage och vi skulle gå längs den hela vägen in till Ubrique. Fötterna värkte och benen blödde och sved av taggarna. Men det var bara att knata på. Det var då jag såg att Silvia grät. Hon haltade fram. Något hade hänt med hennes knä där i nedförsbacken. Men hon gick vidare. Vi gick, gick och gick. Och till sist så kom vi fram! Ååh det har aldrig känts så skönt att komma fram.

Vi hade nu gått 36 km! Men jag började gråta när jag var tvungen att lämna min hund i trailern, jag var helt slut. Alla hämtade deras väskor, gick in i huset och tog ett rum. Vi lyckades få ett rum med bara 3 sängar. Silvia kunde nästan inte gå. Men hon hoppades. Hon hoppades att kunna gå nästa dag. Jag , mamma, Stefan, Monica och Karen gick till en tapasbar och åt. Vi orkade inte vänta på att alla skulle duscha och sedan gå till samma restaurang. Så vi gick till en tapas bar istället. Maten var sååååå god! Det var helt underbart! Vi bara åt och åt i mängder. Till sist var det dags att resa sig upp och gå hem. Ha de var lättare sagt en gjort! Benen kändes som gelé. När vi kom fram till huset så somnade jag direkt.

Dag 3: Alla åt frukost vid trailern. Cornflakes har aldrig smakat så gott! Silvia kan inte gå med! Hon har fått gå förbud och de ska ta henne till doktorn imorgon. Hon haltade runt och hjälpte folk med deras väskor. Två till ska åka i bilen så idag kommer vi bara vara 11 personer som går. Det var en ganska så härlig morgon och alla var på gott humör. Patrik sa att lite längre fram skulle det komma en bäck som man kanske, om man hade otur, var tvungen att ta av skorna när man gick över. Jag frös lite, solen hade inte börjat värma ordentligt ännu. Vi kommer fram till bäcken och det liknade mera en å. Patrik gick först och han fick iskallt vatten hela vägen upp över naveln, och han är lång.

Alla insåg att det var dags att ta av kläderna. Jag som är jättekort fick ta av tröjan med. Så alla stod där i sina underkläder och gjorde sig redo för vad vi trodde skulle bli lite obehagligt. Vi hade fel! 3 personer gick över och var redo att ta emot hundarna när de simmade över. "So far so good" tänkte jag. Så jag började gå mot vattnet för nu hade nästan alla kommit över. Tårna nuddade vattnet och det enda jag kunde tänka var att om helvetet kunde vara kallt så var detta hur det skulle vara. Vi hade inget val. Det var bara att gå. Vattnet kom upp till mina axlar! Jag kunde nästan inte andas. Detta vattnet kom direkt från de snöklädda bergen så det var ganska så kallt. Vi kom alla igenom. Men vissa fick betala dyrt. Patriks telefon + kamera blev blöta. Monicas telefon och kamera blev också förstörda. Vi satt ett tag i solen och torkade och när man tittade tillbaka på bäcken så tyckte jag att det hela blev ganska så roligt. Resten av promenaden blev jättesimpel. Nu var vi ju bara de snabba kvar så ingen hamnade bakom, klagade eller var tvungen att ta onödiga raster. Jag undrade lite var kamerateamet höll hus. De skulle ha filmat oss när vi gick över bäcken, men det var tur att de inte gjorde det! En tjej hade stringtrosor! Så medan vi gick där och tänkte så säger Patrik att där är huset vi ska sova i. Alla tittar och tror att det är den där vita lilla pricken lååångt borta. Men sedan så säger Patrik att vi borde vara där om 20 minuter. Alla blev helt chockade. Inte precis så att man klagar för att vi hade gått så snabbt eller så, men ändå. När vi kom fram hade vi gått 27 km. Huset var helt underbart! Det bästa hittills. Det var indelat i 4 lägenheter kan man säga, med 3 kök, 3 badrum och massor av sovrum. Vi tog ett med tre sängar så att jag, mamma och vår kompis Monica kunde sova i samma rum. Jag sprang upp till vårt rum, innan nästan några andra hade kommit in i huset. Jag rusade in i badrummet och duschade. Klockan var halv sex så vi hade en härlig kväll framför oss. Jag gick ner till alla hundarna efter min dusch och gav mat till alla 14. Knock Out skulle sova i trailern inatt med, jag fick ta in henne men jag tänkte att det inte var rättvist mot alla andra som sov i mitt rum. Edan så satt jag med Alfie, Knock Out, Paca och Perri (hundar från Adana) och vilade i solnedgången. Sedan så satte alla sig vid matbordet, Ditma lagade mat och den var guld värd! Sedan så gick jag och la mig i sängen och den var mer bekväm än den jag har hemma! Detta var det bästa stället på hela caminon.

Dag 4: Jag ville ligga kvar i sängen när väckarklockan ringde. Åh, det var så skönt där under täcket. Men det var dags att gå upp. Benen var lite stela men de skulle förhoppningsvis snart mjuka upp sig. Jag gick först och främst ner och sa god morgon till alla hundarna. Sedan så gav jag dem frukost innan jag gick upp och åt med de andra. Tv-teamet satt där nere när jag kom ut igen till hundarna. De var lite sura över att de hade missat allt det roliga när vi gick över bäcken. Monica hade gått fram och sagt att alla kvinnor hade varit helt nakna! Haha, de såg jättemissnöjda ut. Så de gick fram till mig och undrade om jag kunde ta med en liten kamera och filma det jag tycker verkar kul. Jag tog den och sedan så gick vi alla. Det var soligt, som vanligt, och det skulle snart bli varmt. Vi gick först igenom ett fällt. Sedan så kom vi fram till en bäck, nej inte en sådan som förra gången men man var tvungen at ta av skorna.

Jag filmade när alla gick barfota på de vassa stenarna. Det blev lite drama i alla fall. När vi hade kommit igenom snåren som var runt bäcken kom vi till tusen, tusen och tusentals av gröna fält. Det bara fortsatte i all oändlighet. Det var bara så vackert. Vi gick vidare igenom ett av fälten och alla hundarna tyckte att det var jättekul. De rusade, drog och hoppade runt men kopplet tog stopp.

Vi satt och vilade vid ett gammalt hus. Patrik försvann och plötsligt tittade han fram ut genom ett av övervåningens fönster och skrek att alla var tvungna att gå av hans land eller han skulle grilla oss över en öppen eld. Det roligaste var att han lät precis som en sur gammal spansk gubbe. Vi kom lite senare fram till en till bäck och Patrik tänkte gå först och se hur djup den var. Men vi orkade inte vänta, det var ju bara att ta av skorna och gå. Men Patrik tänkte vara smart och hoppade på en gren som sträcktes ut över bäcken. Grenen böjde sig under hans tyngd och han satte sig på rumpan i vattnet! Alla skrattade. Alla utom Patrik. Vi såg alla fram emot när vi skulle vara framme för vi skulle sova på ett hotell.

När vi kom fram så visade det sig att hotellet var inte så mycket att ha. Jag var ju glad för att jag hade en säng men när kamerateamet frågade mig vad jag tyckte om det "lyxigaste stället på alla sju veckor" så sa jag att igår hade vi ett finare ställe. Vi var 4 personer i samma rum. Men vi hade Jackie, eller Queen Jackie som jag kallar henne, och hon är väldigt snäll. Alla var hungriga och trötta efter våra 32 km.

Dag 5: Hotellfrukosten var inget att ha, det var en rostad macka och o'boy. Men det var ju bara att gå vidare. Vi packade våra lunchlådor och sedan så var det bara att gå. Promenaden var mestadels genom fält. Det blev ganska så varmt! Man hade tusentals av gröna fält på ena sidan och flera på andra. Vi hade gått en bra bit då vi kom till en bäck. Men det var inte speciellt djupt. Några gick på ena sidan för att hitta en bra väg och vi andra gick på andra sidan. Jag skulle just vända och gå till andra sidan då det lät riktigt äckligt nere vid min vänstra fot. Och mycket riktigt så satt min fot nergrävd i lera cirka halvvägs uppför smalbenet. Usch! Kameramannen tyckte det var jättekul så han kom och filmade. Jag tyckte att det var mindre kul. Okej, det var ingen katastrof men vem vill ha lera i och på hela skon?

Vi satte oss vid en tågstation och hade lunch. Den hade varit nerlagd ganska så länge men det fanns en lekplats och några små butiker runt om. Allt vi hade tid för var att äta och sedan massera fötterna. Jag badade Knock Out i en drickfontän som var vid marken. Sedan la vi oss i skuggan och vilade.

Varje gång jag får en lunchrast så känns det som om allt bara är så roligt. Men som alltid så är de sista 20 minuterna de värsta. Vi började gå igen och vi längtade alla till en härlig glass. Det var ju så varmt. En hund, Harpo, hade nästan vägrat att gå, men till sist så hittade vi en bäck han kunde bada i så att han blev lite avkyld. Vi gick en stund igenom staden men till sist så kom det massor av gröna fält igen. Vi kom sedan fram till en farm. Jag satte mig under en ensam palm och bara låg där och kollade upp på himlen. Knock Out låg utslagen bredvid mig och tyckte att det var skönt att få vila!

Det var långt att gå idag. Och i och med att vi till mestadels gick igenom fält så fick man bara mera och mera ont i sina fötter. Men det var ju som sagt bara att gå på. Jag och mamma gick och pratade och fick tiden att flyta på. När vi kom förbi en kurva så pekade Patrik på en stad som vi skulle gå till, det kändes långt! För långt! När vi kunde se en motorväg så blev alla ganska så glada vi kände oss riktigt trötta, men det bli man när man går på samma underlag hela tiden. Helt plötsligt så kom det ett par parkbänkar! Vi satte oss och väntade på Joanna, hon skulle visa vägen till var vi skulle övernatta. Vi följde efter henne in till en gammal sporthall och där skulle vi alla sova, på golvet. Jag sprang in till sporthallen för att hitta ett bra ställe. På golvet låg det tre små madrasser. Jag tog en och gav den till Jackie, hon är den tuffaste av alla för hon är 63 och ska gå alla 7 veckorna. Hon blev jätteglad och hon gav mig hennes uppblåsta madrass så att jag hade något bättre än golvet att sova på. Vi åkte sedan till en fotbollsplan och duschade i omklädningsrummen, inte så lyxigt men jag tror nog att ingen kunde klaga! Vi fick ju i alla fall duscha! Jag tyckte att det skulle bli riktigt kul med att sova inne i sporthallen. Jag och Silvia, som fortfarande inte kunde gå, höll på med massor av gymnastikgrejer. Först så började vi med sidenbanden och gjorde konster, Silvia har gått i gymnastik. Hon gick ner i split och höll på med sidenbanden. Sedan så höll vi på med rockringar, käglor och hopprep, fast Silvia kunde ju inte hoppa.

Senare på kvällen så gick vi till ett slott och åt. Wow, det var så fint, och riktigt billigt. Jag satt på stolen och kände mig riktigt glad. Jag hade gått 36 km idag! Så maten kom in och man kan snacka om att ingen skulle gå hungrig! Till förrätt tog jag paella och det var ett riktigt torn av saffransris, kött och räkor! Jag klarade inte av att äta allt så jag gav lite till Patrik. Sedan så kom huvudrätten, den största kycklingfilé jag sett! Och till sist glassen. Jag tror nog att vi alla gick och höll oss för magen när vi gick därifrån. Ingen kunde klaga på att man inte hade fått tillräckligt! När vi kom fram till sporthallen igen så lade jag huvudet på mina kläder, som jag hade som kudde, och somnade. Jag var så trött. Men sedan så vaknade jag mitt i natten av att mitt ben värkte så in i Norden. Jag fick en värktablett och somnade om.

Dag 6: När jag vaknade kände jag hur benet värkte. Det hade aldrig gjort så ont! Jag gick upp och åt en härlig frukost och var på gott humör, jag hade ingen aning om att detta skulle bli den mest smärtsamma dagen i mitt liv. Jag släppte lös Knock Out inne i sporthallen och hon rusade runt som en galning och hade jättekul.

Vi började sedan gå och det gjorde ont. Ont, ont, ont. Men jag tänkte att smärtstillandet tar ju 30 minuter så det hjälper nog snart. Ha! Jag hade fel! När vi hade gått i två timmar så grät jag! Jag bara grät och gick framåt. När vi äntligen kom fram till lunchrasten så ville jag bara åka i bilen! Men jag ville inte heller ge upp! Jag bestämde mig, jag tänkte gå! Patrik lämnade en vägbeskrivning till mig och mamma och sedan så gick vi. Först höll jag tempot i kanske en timma men sedan så gick det värre. Gåpinnarna som jag fick låna av Mike hjälpte, men inte tillräckligt. Jag och mamma såg hur de andra började försvinna!

Smärtan var nästan outhärdlig så mamma och jag försökte hålla oss upptagna. Vi sjöng olika sånger och försökte oss på kanon, vilket mamma var riktigt dålig på . Vi pratade om allt och inget. Tiden flöt på ganska så effektivt. Mamma sa att jag skulle få en överraskning när jag kom fram. Så jag gick och tänkte på vad det kunde vara.
Choklad?
Ett härligt bad?
Massage?

Den sista timman grät jag. Jag ville ge upp. Monica hade stannat den sista biten och väntat på oss för att visa vägen. När vi äntligen kom fram så hurrade alla. Jag haltade direkt fram till min älskade hund som hade åkt i bilen. Jag haltade fram och kramade henne. Kamerateamet log bara, de visste hur mycket jag älskade henne.

Detta var den sista kvällen på Caminon. Jag tog några till smärtstillande som var ännu starkare och sedan en dusch. På kvällen så grillade vi. Vi spelade gitarr och sjöng och jag smög till Knock Out och gav henne en bit korv! Efter att jag hade sjungit The house of Rising Sun gick mamma upp och höll ett tal. Hon tackade alla för att vi fick vara med osv. Hon sa hur stolt hon var över mig och hon avslutade talet med: Yes, so I have decided that you can, with your own money, adopt Knock Out!

Jag trodde inte det var sant! Jag började gråta. Alltså, det kanske låter som om jag gråter hela tiden, men så är det faktiskt inte! Jag haltade fram till Knock Out, tog av henne från kedjan och när kvällen var slut så sov hon i min säng. Min älskade hund, med markering på MIN!

Dag 7: Idag var sista dagen! Vi skulle gå in till Sevilla. Jag hade fortfarande ont men det var bara att inte tänka på det. Vi gick genom några fält och kom sedan till själva, Sevilla men det var en lång promenad inne i Sevilla. Men vi hade ett uppdrag, att tigga pengar till att sponsra Adana med. Så vi gick runt till varenda människa och frågade.
"Por favor, ayuda a los animales abondados?"
Jag lyckades få ihop ganska så mycket pengar! Det gick faktiskt riktigt bra. Och när folk såg hur söt min hund var ville de ju såklart betala. Det var ingen speciell promenad idag. Det var ju liksom bara att gå. Vi kom till sist fram till Hotell Picasso och det var där vi alla skulle skiljas åt. Vi skulle hem och nya skulle dit.

Mamma tog upp GPS:n och du kan aldrig gissa hur långt vi hade gått? Allt som allt: 213 km! På bara 7 dagar! Det är ju helt otroligt! Jag var helt chockad över hur långt jag hade gått! Jag gjorde en sista intervju med kamerateamet och när de frågade om jag hade velat fortsätta gå sa jag så klart: JA! Men någon fortsättning blir det inte, tyvärr.

Det var min dagbok under Caminon. Hoppas att du tyckte den var bra!
Xxx, Moa