Jag har egentligen inget favoritställe, jag trivs nästan vartsomhelst om jag får ta med mig rätt personer. Jag har flyttat runt till en massa olika ställen och om jag räknar rätt så har jag bott i 4 olika hus och 12 olika lägenheter under mitt snart nittonåriga liv. Det har gjort att jag aldrig riktigt fäst mig vi en speciell plats och för mig är det inte det som haft någon betydelse, utan vilka jag haft med mig dit.
Men om jag måste välja så är, eller rättare sagt var, mitt absoluta favoritställe min farmor och farfars gamla sommarstuga. De sålde stället när jag var ungefär 12-13 år gammal, men innan det så var vi där så gott som hela somrarna. Där kunde man verkligen göra allt, tyckte jag i alla fall. Det var ett sådant typiskt svenskt sommarställe, ett rött hus med vita knutar. Huset låg alldeles intill en sjö och runt om det gick det kor och betade. Bokstavligt. Eftersom de fått bygga huset en bit ifrån vägen, inne på grannens mark, fick de finna sig i att ha korna alldeles utanför, dock med ett staket i vägen då såklart. Att sitta bredvid korna en varm sommardag var bland det bästa jag visste, det var verkligen hur mysigt som helst. Om inte någon av tjurarna kom, då var det bara att springa för livet. Jag tror inte att de någonsin skulle ha gjort mig illa, men de såg åtminstone läskiga och arga ut och då var det bäst att ta det säkra före det osäkra.
Det fanns många andra saker att göra där också, sådant man älskar att göra som barn. Till exempel så hade vi ett litet båthus nere vid vattnet och där vid bryggan fanns det så mycket fisk att det bara var att sitta där med en håv och fånga dem när de simmade förbi. Lite längre bort fanns det en strand där vi badade ibland, dock är det förmodligen kallast vatten i hela världen där. Det spelade ingen roll hur varmt det var ute, vattnet var ändå alltid iskallt. Men en sommar drog mina kusiners pappa upp ett monster till fisk där, den var nästan längre än mig och då var jag ändå ungefär 8 år gammal. Jag tror inte att jag badade en enda gång till efter det.
Det var även nära till en skog där jag, min bror och mina kusiner brukade vara. Egentligen var vi alla jätterädda för att vara där, vi tyckte jämt att vi hörde konstiga ljud och såg konstiga saker. Det blev inte heller så mycket bättre av att alla vuxna alltid berättade en massa historier för oss om saker som hänt i skogen och om vilka djur som fanns där, och små som vi var så trodde vi på allt. Vi skrämde upp varandra så mycket det bara gick och det slutade nästan alltid med att min yngsta kusin sprang hem gråtandes.
Nu minns jag såklart inte allt vi brukade göra och allt det här kanske inte låter så speciellt för någon annan, men för mig har den här platsen alltid haft en speciell betydelse. Det är faktiskt det ställe jag ”bott” på längst. Det kan också vara så att jag tänker tillbaka på allt och minns det som lite bättre än det faktiskt var, eftersom jag förmodligen aldrig kommer vara där igen, men då får det vara så. Hur det än är så har jag några av mina bästa barndomsminnen därifrån.
