Adrenalinet, blicken, kokset eller sammanhållningen? Vad är det egentligen gemene man ute i samhället tänker om huliganerna? Det finns få grupperingar i samhället som är lika drabbade av fördomar som dessa huliganer. Jag slog mig ned tillsammans med Erik, en 24-årig snickare från Stockholm med en som han beskriver det själv: ’’sjuk, men jävligt tillfredsställande’’ kärleksrelation till Djurgårdens IF.
Erik vill inte synas i media. Inte ens i detta sammanhang, alltså i en inofficiell skoltidning, vill han blotta sitt ansikte. Han finner det oerhört plågsamt att bli intervjuad om vad han har för sig i samband med ishockey- och fotbollsmatcher, men efter ett evigt tjatande från mig och noga övervägande från honom kom vi fram till att träffas. Jag satte mig därför på tåget till Stockholm, checkade in min packning hos en vän på Södermalm och tog tunnelbanan mot city. Enligt Erik var det av oerhörd vikt att jag kom helt ensam och det var aldrig något snack om att jag inte skulle uppfylla hans önskemål.
Östra Station. En klassisk gammal samlingsplats för Djurgårdare blev mötesplatsen. Vi tog i hand, beställde varsin hamburgertalrik och slog oss ned.
-Jag rör mig inte så mycket utanför Östermalm. Om jag åker till någon annan stadsdel så blir det Söder. Jag undrar för övrigt var fan i Stockholm som Solna ligger?
Erik syftar på det faktum att Solna Stad är en egen kommun och inte tillhör Stockholm. Han väljer att poängtera detta i den första meningen som han uttrycker i intervjun. Detta är väldigt talande för Erik. Han hatar Solna. Verkligen hatar. Vad han dock hatar mest i hela sitt liv är AIK. Allmänna idrottsklubben från just Solna.
-Det finns ingenting, verkligen ingenting, i mitt liv som jag avskyr så oerhört som AIK. Jag är Djurgårdare sedan barnsben och min farsa lärde mig att AIK är skit. Så jag lever efter det fortfarande. Man ska lyssna på sina föräldrar heter det, och det kan man lugnt säga att jag gjorde, även om mamma inte var något större fan av att jag stod i Djurgårdsklacken på Hovet och Stockholms Stadion och vrålade ut min kärlek och mitt hat. Hon var lite typisk hemmafru som ville att jag skulle vara hemma och baka bullar och måla teckningar, men någon sådan har jag aldrig varit, he he.
Jag, som också är Djurgårdare, och inte heller gillar AIK blir verkligen slagen av hur det brinner i ögonen på honom när han pratar om sin kärlek till Djurgården och sitt hat till AIK. Jag har sett mycket när jag varit på matcher i olika sammanhang och flera gånger varit nära att bli indragen i bråk av olika slag i samband med derbyn mot AIK. Men aldrig har jag sett en människa bli så passionerad och verkligen utstråla kärlek och hat genom ögonen. Jag blev nästan chockad.
Efter cirka 45 minuters prat om Djurgården, minnen och livet i allmänhet har vi fortfarande inte berört ämnet jag kom för att intervjua honom om. Detta bevisar att människors bild av huliganism i många fall är felvinklad. Många tror att huliganer är asociala knarkare som misshandlar oskyldiga och är helt insnöade. Men det är fel. Erik är trevlig, pratglad och har ganska vettiga saker att säga om saker och ting. Han uttrycker sig välformulerat och är allmänbildad. När jag tar upp ämnet huliganism, och hans liv som huligan blir han dock något allvarligare och ser besvärad ut.
-Vad är det egentligen du vill veta?, säger han med irritation i rösten.
Jag blir här lite tveksam till huruvida jag kommer att få några vettiga svar på mina frågor. Men efter en stunds prat om pubsamlingar, klassiska matcher och hans uppväxt, bakar jag in mina frågor smidigt i konversationen. Vi kommer in på huliganismen igen.
-Många människor tror att vi huliganer misshandlar oskyldiga och bara är ute efter att förstöra i samhället. Denna bild tycker jag är väldigt skev och jag gillar inte personer som dömer mig på förhand för att jag är huligan. De fattar liksom inte vad det handlar om. Det skulle aldrig falla mig, eller någon annan i mina kretsar, in att slå en oskyldig person. Det finns bara inte. När vi slåss så gör vi det tillsammans, som en familj. Vi slåss mot andra firmor där alla inblandade spelar samma spel under samma villkor. Jag tycker inte att det är särskilt hemskt. Vi skadar ingen som inte utsätter sig medvetet för risken att bli skadad. Dessutom slår vi aldrig på någon som ligger. Det är lite av hederskoden.
Vi kommer återigen in på hatet mot AIK.
-Jag har många minnen från möten med AIK:s firma. Vi har krossat dem, blivit krossade av dem och kryssat mot dem. Det är samma hat varje gång. Samma eld som brinner inom mig. Det är ölen innan, adrenalinet som pumpar ut i biceps och den tillfredsställda känslan som stiger från tå till huvud när man knockat en ''gnagare''. Detta låter nog helt sjukt för dig, och för alla andra, men jag och mina polare njuter av varje sekund av slagsmålen. Så länge det inte övergår till livsfara, är det bara jävligt skönt att utmana andra firmor och sprida vårt rykte som ''värst i stan'' vidare.
Men vad är det egentligen som driver Erik till detta? För många är det obegripligt hur man, trots att alla är med på samma villkor, kan utsätta sig själv och andra för ett sådant våld som de gör.
-Vad som driver mig till att syssla med detta är passionen. Jag älskar Djurgården och jag älskar mina vänner. Jag hatar AIK och jag hatar Solna. Mer än så behöver inte sägas.
Att hat kan driva en människa framåt är kanske inte det ultimata, men enligt Erik så drabbas bara han själv avdetta.
-Vem fan drabbas, liksom? Det är jag som utsätter mig själv för detta och ingen annan. Inte min mamma, pappa eller mina syskon. Det är jag. Jag kan lova att om det kommer en barnfamilj gående mot oss när vi har ett möte så slutar alla att slåss per omgående, låter dem passera och fortsätter sedan. Vi är inga köttätande monster. Vi respekterar allmänheten, och förväntar oss mer respekt tillbaka.
Huruvida dessa huliganer är värda någon respekt låter jag vara osagt. Men jag tycker att människor med en bild av huliganer som samhällsfiender och idioter bör tala med en personligen. De är faktiskt människor de också.
Fotnot: Erik är ett fixerat namn, personen i fråga heter egentligen något annat.
