Det är måndag förmiddag, någon gång i slutet av augusti 2007. Det är regnigt och kallt och jag är kolossalt nervös. Mer nervös än vad jag har varit tidigare under hela mitt liv. Som tur är har jag Gumme med mig. Ni vet den där korta och relativt skäggiga, men framförallt belästa och varmhjärtade figuren som numera går i klass 3 B och, likt mig, tar studenten om alldeles för få dagar. Jag och Christopher har följts åt sedan klass fem och därför kunde jag ändå känna en viss trygghet inför vad som komma skulle.
Vad var det då som jag var nervös inför? Den frågan brukar jag ställa mig ännu idag och med facit i hand är det helt oförklarligt att jag var nervös inför att börja på NTI-Gymnasiet. Den, med råge, trivsammaste och mest gemytliga skola jag har gått och, förmodligen, kommer att gå i. Mina första dagar och veckor på skolan var dock allt annat än lugna och trivsamma. Det var nämligen kaos. Fullkomligt kaos.
Det började redan under de första veckorna. Med strulande kopiatorer, uteblivna matkort, lärare som liknade seriemördare, utlovade datorer som aldrig dök upp, spottloskor i korridorerna och treor som verkade farligare än de i själva verket var, så kände jag mig knappast mer självsäker för varje dag som gick. När den första lekveckan på NTI-Gymnasiet hade avklarats och det var dags för den första riktiga lektionen, inträffade något som kan liknas vid ett mirakel. Klockan var 12 på måndagen och jag satte mig, tillsammans med 30 andra, fortfarande dödstysta och ångestfulla klasskamrater i klassrummet och väntade på min första lektion i Mediekunskap. En minut över tolv trädde han in. Mannen som klev in genom dörren var svartklädd från topp till tå. Men till skillnad från hans klädsel, var hans positiva utstrålning något utöver det vanliga. När Niklas Freidwall klev in i klassrummet var det som om tusentals tunga stenar släppte från allas hjärtan. Han spridde en glädje och harmoni som jag aldrig tidigare hade upplevt en person göra. Helt plötsligt pratade alla i klassen med varandra, det blev betydligt mycket enklare att arbeta och somliga i klassen till och med drog på smilbanden vid ett antal tillfällen. Det var också av dessa anledningar som han, bara några dagar efter denna omtalade och legendariska lektion, erhöll smeknamnet ’’Solen’’ av mig och mina vänner. Det, Niklas, är inget dåligt smeknamn att tilldelas av förstaårselever.
Trots ’’Solens’’ inträde var det dock inte fullständig frid och fröjd. Som ni kunde läsa några rader ovan, nämnde jag att en lärare liknade en seriemördare och jag och Gumme var lika skräckslagna varje gång vi såg denna skäggiga herre spatsera inne på NTI-Gymnasiets domäner. Den här läraren hade vi inga lektioner med under vårt första år på skolan, menvid ett tillfälle, när han skulle agera ’’vakt’’ under något av våra nationella prov, fick vi höra hans röst för första gången. På något sätt var den en besvikelse, men samtidigt ändå en lättnad. Hans röst var snällare än Christer Lindarws och raka motsatsen till hans utseende, ansåg vi då. Ju längre tiden gått har vi dock insett att han faktiskt inte ser farlig ut alls. Utseendet är i paritet med rösten och hans personliga egenskaper likaså. Även om Mats Pettersson, i stor utsträckning, envisas med att inte ge mig det betyg jag vill ha, har han ändå varit en fantastisk lärare och person under de två år som han har undervisat mig i Textkommunikation och Mediekommunikation. Det är inte alla som får hyllningar av Khodor varje dag i form av hans hönsliknande skrik som kan bokstaveras till ’’Meeeiiiiaaaaats’’.
Med en matkorg fylld med litteratur i högsta hugg, ett humör som pendlade mellan himmel och helvete och en extremt krävande inställning till samtliga elever, satte hon skräck i mig och mina vänner redan från dag ett. Hon vandrade demonstrativt och högljutt genom korridorerna och när hon var missnöjd, ja då fick man veta det. Något som dock skulle komma att överraska mig var hennes mjuka insida, som visade sig då och då, framförallt under de individuella samtal som hon ibland ville skulle äga rum. Det florerar dessutom rykten om att denna lärare hade fattat extra tycke för mig. Det sägs att hon, under en lektion där jag inte närvarade, räknade upp ett antal namn som hade missat deadline till en uppgift och utfärdade IG:n till samtliga dessa. Sedan kom hon till mitt namn. Hon insåg att inte heller jag hade lyckats lämna in uppgiften i tid, men till skillnad från de obönhörliga IG:n som hon tidigare hade delat ut till övriga elever, så stannade hon till, tog ett djupt andetag och sa: ’’Nej, detta kan inte stämma. Jag känner Emil och vet att något missförstånd har uppstått. Han skulle aldrig lämna in en uppgift senare än dagen för deadline.’’ Tala om att vara favoriserad…. Tilltalsnamn: Höööleeenöö
Ovanstående är de som har satt extra stora avtryck under min tid på NTI-Gymnasiet, men det finns fler roliga figurer bland lärarna och några dessa kommer i nedanstående lista:
· Kent Forsgren. Den genomsnälle Mediekommunikationsläraren som, i alla fall enligt mig och Gumme, slutade röka enbart för att kunna delta i vår arrangerade innebandyturnering (som han dock aldrig deltog i). Hans trevliga och tillmötesgående inställning har alltid uppskattats. Tilltalsnamn: Keeeööönt
· Sanna Jungell. Min första dag på NTI-Gymnasiet var också hennes första som lärare. Hon var nästan lika nervös som alla nya elever, men det tog sig med åren. Nu har hon funnit sitt livs kärlek och vad vet man, snart kanske en Sanna i miniformat tittar ut och säger ’’hej’’. Jag bönar och ber för att det inte ska bli en kille, för då lär namnet Håkan ligga alldeles för nära till hands… Tilltalsnamn: Sannäääeeeaaa
· Fredrik Carström. En sportnörd, precis som jag. Hans föreläsningar var extremt roliga eftersom han envisades med att alltid stega runt i en stor radie i klassrummet och till och med att lämna detsamma för att gå ut genom nödutgången och fortsätta att prata. Nåja. Tilltalsuttryck: Ååååh, idrottlärarn – han är ombytt!
· Tommy Nordström. Världens snällaste människa? Aldrig någonsin har jag upplevt en lärare så godhjärtad som Tommy. Hans lektioner var alltid mycket intressanta och när han berättade att det är dödsgaranti på att väga på en stol, så var det väldigt talande för honom. Tilltalsnamn: Tååoommyyaaaa
· Kristian Norlin. Denna, till synes och höres, burdusa och åsiktssprutande herre har fått mig att skratta gott många gånger. Dels genom hans roliga skämt, som ofta handlat om lappmänniskor, men också genom hans eviga vilja att diskutera och hålla på sin rätt. Jag lovar Kristian, jag ska aldrig mer gå på lärartoaletten… aldrig. Tilltalsnamn: Tryckelito.
· Sannie Skogh. Den något struliga, men extremt kunniga Sannie har växt i mina och många andras ögon för varje dag som gått. Hon började med att skrämma livet ur oss i ettan, för att nu i trean vara den lärare som ger oss flest valfri-ort-lektioner och ger mig de bästa betygen… Tilltalsnamn: Sanniiiieeee.
· Lena Norrbin. Den genomsnälla Kramforsflickan som alltid är demokratisk och lyssnar med eleverna vad de vill göra. Det finns ingenting ont att säga om Lena, förutom att hon kunde ha rättat religionsproven något tidigare… ;-) Tilltalslåt: ’’Lena, får jag aldrig se dig mer igen?’’
Något som måste tilläggas till detta är en incident som skedde med Fredrik Carström under vårt första år på skolan. Jag, Gumme, Linnea och Maja var på väg till skolan från idrottshallen. Ganska omgående efter att vi kommit in på Kyrkogatan, möter vi Fredrik, som hälsar glatt som han alltid gjorde och gick med kurs mot Hedbergska. Ingen anade ugglor i mossen vid detta tillfälle. Bara några sekunder senare var vi framme vid ingången till skolan, vi knappade in koden och gick in genom entrén. Några meter upp på den första trappan möter vi, till vår stora förvåning och fasa återigen, en leende Fredrik Carström. Alla vi brister givetvis ut i ett högt skrik och jag har aldrig känt mig så rädd i hela mitt liv som jag gjorde vid detta tillfälle. Fredrik dök alltså upp igen, på nästan samma ställe, trots att han i själva verket var flera hundra meter bort. När vi frågade honom hur detta var möjligt skrattade han bara och sa att vi måste ha inbillat oss. Denna historia kan dock intygas av samtliga inblandade, och jag svär på min farfars grav att den är sann. Rena vansinnet.
Nåväl.
När jag nu, efter tre år i NTI-Gymnasiets lokaler, säger tack och hej och kastar mig ut i vuxenlivet gör jag det med ett stort vemod. Jag ser givetvis fram emot kommande veckors festande och ståhej, men att lämna skolan med allt vad den innebär känns väldigt sorgligt. Kalla mig pluggis, dåre, smörare eller pretentiös men det är så mina känslor artar sig. Jag skulle härmed vilja tacka samtliga lärare och elever som varit med på denna resa och gjort skolan rolig att gå till. Det tror jag inte att många andra elever, på andra skolor är bortskämda med.
Och den där nervositeten, blivande ettor, den behöver ni inte ens fundera på. Trots seriemördare och strul med matkort så kommer den att försvinna. Tro mig.
Tack.
/ Emil Svelander
