My little Happyland.

Jag vet inte när jag hittade mitt smultronställe, för de har alltid funnits där. Sedan jag var liten har jag lekt i området. När det har varit vinter, har jag åkt pulka i backen intill mitt smultronställe. På valborg så var jag alltid där när de tände majbrasan, sprang runt med de andra barnen och tittade på alla fyrverkerier och smällare. Men jag hade aldrig riktigt tänkt på det stället som något speciellt, inte förrän jag blev äldre.

Mitt smultronställe är egentligen inget hemligt ställe. Jag brukar kalla de för ”mitt berg”, men egentligen är det väl en klippa. Man har en utsikt över en stor del av Härnösand och den ligger i området där jag växte upp.

Jag vet inte varför jag är så fast vid berget. Kanske för att den finns med i så många av mina minnen? Jag gick alltid dit. Den var mitt ställe där jag fick sitta i lugn och ro och bara samla tankarna. Fast… Jag brukade även gå dit med mina vänner och bara må bra och njuta. Speciellt under sommaren. Sitta där och grilla, eller bara sitta där och prata (Brukade även alltid bli så att vi åt jättestora päron där, som jag tagit med hemifrån, har ingen aning om varför… Men jag gillade det!)…

Härnösand är en vacker stad, i alla fall på sommaren, det måste jag medge. Även fast jag inte är vidare förtjust i befolkningen, så är Härnösands somrar härliga och bjuder på mycket vackert. Som att sitta och titta på solnedgången vid berget.

Det känns konstigt att sitta och skriva om berget, för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag kan inte förklara mina känslor, jag kan inte beskriva i ord varför det betyder så mycket för mig. Jag fylls av känslor som gör mig lugn när jag är där. Det är nästan alltid folk omkring mig där, även fast ingen är nära mig.

Man kan höra skrik från fotbollsplanerna vid Geresta, man kan se folk som står och fixar med sina kolonilotter, man kan höra skratt från de som går förbi och se en cykel eller moped som åker förbi. Man sitter högre upp så man ser allting, man hör allting, men du är ändå inte för nära.

Ingen stör dig när du sitter där. Visst, ibland kan det komma en hundägare eller två, men vad gör det? Den platsen är inte bara min, den är till för alla. Jag kan inte vara den enda som känner så inför berget? Som gillar att bara sitta där och njuta av vädret, eller bara sitta där och fundera på allting som händer i mitt liv?

Men i dagsläget har jag flyttat från mina föräldrar och bor på andra sidan av staden, långt ifrån mitt älskade berg. Men jag vet att det inte egentligen betyder någonting, det finns ändå ingenting som hindrar mig från att gå dit. Det är bara några kilometers avstånd, och varför ska det hindra en när man hittat en plats som får en att må bra, eller hur?