Rhodos - En ö av sommar, sol och äventyr

Efter en fyra timmar lång flygtur kliver vi av planet på Rhodos flygplats. Liksom ett lämmeltåg på 6 personer ringlar vi längs bagagebanden för att hitta våra väskor. Där är min, där är Stephanies, Idas, Mauds, Mathildas och slutligen Mammas. Vi grabbar tag i våra resväskor och tar det första klivet ut genom flygplatsens dörrar.
Den fuktiga luften känns som en behaglig smekning över mina kinder. Klockan är 2 på natten och temperaturen 21 grader Celsius.

Vi anländer till vårt hotell bara tjugo minuter därefter. Hotel Rafael är ett relativt litet hotell, i jämförelse med de stora schabrak som ligger längs strandkanten. På den vackra stentrappan står en kvinna och tar emot oss. Hon presenterar sig som Christina, ägare av Hotel Rafael och hon visar oss sedan till vår lägenhet. En trerummare med eget kök, en enorm balkong och utsikt över byn. Och där, bara 200 meter ner, kan jag skymta havet mellan träden.

Jag och min bästa vän Stephanie ockuperar snart ett av sovrummen, min lillasyster och hennes vän Mathilda det andra, och Mamma och hennes vän Maud lägger sig snart också i de två sista sängarna.

En vecka av det här kan inte bli annat än sagolikt, är min sista tanke innan jag somnar i den stora dubbelsängen.
Och visst har jag rätt. Dagen därpå, liksom de flesta kommande dagar under semestern bjuder på sol och bad vid den vidsträckta stenstranden. Vattnet är klarblått och vi ligger på varsin solstol och njuter. Då och då passerar försäljare och erbjuder massage, färsk frukt och dagarna i ända går en liten man omkring med en låda fylld med munkar på magen. När han passerar oss en tredje gång utan att vi köpt någonting stannar han upp och utbrister på halvdan engelska: "Vita flickor! Är ni från nordpolen? Ni ser ut som eskimåer!" Min lillasyster Ida är inte sen med att sätta sig upp i sin solstol och upplysa mannen om att Eskimåer inte alls är vita, utan har ett asiatiskt utseende.

Mannen häpnar, samlar sig sedan och kallar oss ännu en gång för "White girls". Min syster drar efter andan. Kriget är igång. Vi skrattar allesammans, och mannen klappar min syster på huvudet. Vi tycks redan ha hittat en vän här på Rhodos.

På den vägen är det sedan resten av veckan. Överallt träffar vi människor, som verkar glada att se oss. En självklarhet, när man tänker efter, eftersom vi är turister och därmed deras levebröd. Av en man i en av ortens surfbutiker får vi (de yngre av oss d.v.s) en inbjudan till en nyöppnad klubb i Rhodos stad. Klubben drivs av en Svensk kille, och vi får en specialinbjudan med gratis inträde och tips om hur vi tar oss dit. Så fort vi lämnat butiken knycklar vi genast ihop vår inbjudan, slänger den i närmsta soptunna och beger oss sedan glada i hågen till närmsta bar. Inte tänker vi åka någonstans inte!
Vi sätter oss istället i en liten restaurang/bar i ett av de stora byggnadernas hörn. En ung man är genast framme vid vårt bort för att ta vår beställning. Han skrattar högt när Stephanie har svårt att bestämma sig för hur hon vill ha sin Frappe. Den unge mannen heter George och under hela kvällen sitter han vid vårt bord och konverserar på relativt bra engelska. Då och då springer han iväg för att ta hand om gäster, men mellan beställningarna tycks en liten flört mellan honom och Mathilda uppstå.

Efter att ha kommit tillbaka till George och hans bar tre kvällar i rad föreslår han att vi ska gå till stranden och bada tillsammans dagen därpå. Vi tycker att det är en bra idé, och dagen därpå spenderas därför också den på stranden, men den här gången tillsammans med George och hans lillebror.

Veckan flyter på, och allt känns skönt och avslappnat. Kombinationen av värmen, människorna och den goda maten gör hela vistelsen fantastisk.

En förmiddag hyr vi varsin cykel och cyklar till Rhodos stad där vi stannar för en grekisk sallad. Cykelturen är på 8 kilometer, så när vi efter vårt stopp cyklar vidare mot gamla stan ger min kropp upp. Värmen blir för mycket för mig, då vinden avtagit helt, och vi blir därför tvungna att vända hemåt. Ett dopp i havet hinner vi dock med innan vi trötta glider in i Ialyssos på våra cyklar igen.

Efter en veckas äventyr i värmen har den sista kvällen på Rhodos kommit. Stephanie fixar sina dreadlocks, Mamma tar på sig finblusen och Mathilda kammar sitt lockiga hår framför spegeln.

Vi går tvärs över gatan, till Restaurang Kostas, där vi varit en gång tidigare i veckan. Jag avslutar alla grekiska middagar för den här gången med en Chicken Souvlaki, kycklingspett med tzatziki, pommes, ris och bröd, något jag verkligen fastnat för under veckan.

Efter middagen splittras vi igen. Mamma och Maud springer åt ett håll, och vi yngre springer självklart till George, där vi sitter och umgås tills han slutar strax efter midnatt. Vi beger oss då, tillsammans med honom och hans Holländske vän Martze till deras favoritställe, Jimmys bar, där vi tar en drink för att avsluta kvällen och veckan. Runt tvåtiden lämnar vi de starka lamporna, den höga musiken och det öronbedövande pratet bakom oss och traskar hem Hotel Rafael.

Klockan är 16.45 grekisk tid, 15.45 svensk, och vi sitter tillsammans med ett gäng andra sundsvallsbor på planet. Blandade känslor infinner sig i min kropp. Nedstämdhet över att lämna värmen och äventyren, glädje över att komma hem och få träffa min pojkvän och mina vänner igen, lättnad över att snart kunna prata med människor på mitt modersmål igen. Men alla känslor bleknar i skuggan av den panik som infinner sig i min kropp då planet lyfter. Jag är nämligen extremt flygrädd. För att glömma det hela lutar jag huvudet mot fönsterrutan och försöker somna så fort jag ätit upp pastan som flygvärdinnorna serverat mig.

Jag vaknar av ett gällt tjoande ifrån sätet framför mig. En liten pojke ropar glatt "Sundsvall, Sundsvall!" och klappar händerna. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser de gröna granarna torna upp sig under mig. En härlig värme sprider sig i mitt bröst, för visst är det som de säger;
Borta bra, men hemma bäst.