Tonårskärlek - gulligt, eller bara oförståndigt?

Jag har sedan 6 månader tillbaka haft en pojkvän som heter Hampus. Vi gör det mesta tillsammans. Vi delar intressen och vänner, vi ses i genomsnitt kanske varannan dag och ser alltid till att prata med varandra över telefon ett par gånger om dagen. Jag tycker att det är hemskt skönt att ha någon att dela min tid med, och att jag har någon som jag tycker om som tycker om mig med. Men det jag tycker är skönast med mig och Hampus är att vi, om vi vill, kan ta pauser ifrån varandra till att umgås med andra människor, att vi kan säga till varandra att vi faktiskt inte orkar ses just ikväll och att vi kan umgås tillsammans ute bland våra vänner utan att behöva klänga på varandra hela tiden.

Jag har ett helt gäng vänner som skaffat sig pojk och-flickvänner det senaste året. De flesta är i min ålder, d.v.s. är födda -93 eller åren där omkring. Jag tycker att det är helt underbart att så många av mina vänner har blivit kära, men även jag tycker att det finns en gräns. För är det verkligen hälsosamt att planera en framtid med en annan människa när man är 17 år gammal? Ja, visst låter det helt absurt? En del av mina vänner har, efter att ha varit tillsammans i ca ett år, åkt omkring och tittat på lägenheter och i vissa fall hus, där de planerar att flytta in tillsammans med sin älskling så snart som möjligt. Orden "jag älskar dig", kastas vilt omkring som vilken vardaglig fras som helst, utan att kanske inte alltid riktigt betyda någonting, och bröllopslöftena är i princip redan skriva.

Jag har tröttnat på att alltid få svaret "Nej, jag ska vara med min pojkvän", när jag ringer mina vänner och frågar om vi ska hitta på något. För mig är en pojkvän inte bara kärlek, utan även en bästa vän, och för mig är det givet att min pojkvän och jag kan och ska umgås med mina och hans andra vänner tillsammans. Jag kan inte alls förstå varför man ska sitta hemma ensamma dag ut och dag in, bara för att man är kära. Är det inte roligare att vara ute och uppleva saker tillsammans? Är det inte det kärlek handlar om?

Dessutom har jag väldigt svårt för unga par som påstår sig älska varandra efter några få månader. För mig betyder orden "jag älskar dig" på tok för mycket för att jag ska säga det till en pojke som jag inte alls känner speciellt bra. Att älska någon är för mig det två människor som gått igenom mycket tillsammans gör. Två människor som tagit sig igenom barnafödsel, sjukdom, ekonomiska kriser etc. men som ändå håller ihop, för det vill inte vara med någon annan i hela världen. Jag kan inte tänka mig att man känner så starkt för en annan människa efter en kortare period, när man dessutom är så pass ung som jag är. Och gör man verkligen det trots allt, tycker jag ändå att man ska behandla frasen "jag älskar dig" med varsamhet. För menar man det verkligen? Och håller ett tonårsförhållande livet ut?

Kort sagt; Planera inte någon framtid med din älskade, utan ta dagen som den kommer. Stäng inte in dig i någon sagovärld, där ni lever lyckliga i alla era dagar, utan var kär och var det nu. Ni märker båda vad som händer, och ni har gott om tid på er att hitta det där perfekta huset, om det nu ska bli ert en dag. Kom ihåg att ungdomen är en del av barndomen, och det inte alls är bråttom att bli vuxen.

"Only time can tell." så att säga.