Vad händer nu?

Igår lämnade jag in min sista uppgift, hade min sista redovisning och skrev mitt sista prov någonsin på NTI Gymnasiet. Känslan jag hade när jag höll upp boken i samhälle B, skrek rakt ut och insåg att skiten var över är obeskrivlig! Mina vänner skrattade åt mig och sa "Bra gjort Emma, härligt". Och satan så härligt det var. Om två veckor kommer jag stå på stadshusets trappa och känna mig så grymt nöjd över att jag bet ihop och gjorde något bra av allt. Jag kommer kunna ta upp ett papper fullt med betyg ur ett vitt kuvert och visa min släkt hemma på min studentmottagning, och känna mig stolt. För det är precis vad jag är. Jag är så otroligt stolt över mig själv som har bitit ihop i tre år, och faktiskt gjort någonting bra av skolan. Jag har inte haft "bra" betyg under alla tre år, tro mig, de har varit pissbetyg också. Jag har haft upp och nedgångar precis som alla andra. Jag har skitit i deadline, gjort halva uppgifter som egentligen inte har räknats som en inlämning, jag har haft låg närvaro, jag har haft någon konstig inställning och inte alls brytt mig. Men jag kom ur den fasen också, och nu kommer jag kunna gå ut med betyg som inte bara innehåller MVG, nej, men det är betyg som jag kommer vara nöjd med.

Men nu var det inte mina betyg jag tänkte prata om i denna krönika, nej, jag tänkte försöka formulera något vettigt om att jag och min klass MP3, faktiskt tar studenten om två veckor. Det är helt obeskrivligt och jag tror inte jag är den enda som inte riktigt har fattat det här. Nu har vi två veckor framför oss utan lektioner, utan prov och istället fullspäckat med diverse fester. Vi ska fira att vi är klara, vi ska äta middag med lärare och förhoppningsvis se dem lite salongsberusade, vi ska vara nervösa inför hur klänningen och kostymen kommer sitta på dagen D, vi kommer helt enkelt vara fulla av nerver. Vissa av oss kanske inte kommer känna av det alls med tanke på alkoholintag, men känsloladdat kommer det vara. För att inte tala om uppbrottet vi har framför oss, nu ska jag inte låta negativ men vi måste ju se sanningen i vitögat, vi ska splittras. MP3 har från början varit två klasser, en B-klass och en C-klass. Vi har haft våra ups and downs. I ettan var alla bästa kompisar i C-klassen, vi tyckte alla B:are var mysko. I tvåan var det spridda skurar och B-klassen började beblanda sig lite med oss, C-klassen. I trean skedde mirakel, B-klassen började faktiskt prata och vi alla hade kul med varandra. Vi blev en klass. Som snart ska splittras. Något jag har funderat över de senaste veckorna, såhär nu när paniken börjat smugit sig på med tanke på att allt snart är slut, är att vi kommer knappt se varandra igen. Visst, några av oss kanske håller kontakten och umgås även när skolan är slut, men jag har svårt att tro att det är många som kommer fortsätta med det. Vilket är synd med tanke på att tre år av våra liv har vi på ett sätt delat med varandra, varför inte fortsätta med det?

I början av 2010 lovade jag mig själv att inte skriva en krönika om studenten, nu har jag precis gjort det. Jag insåg att det var så mycket bubblande (och lite sorgliga) känslor angående studenten, och vad gör man inte då som trogen textelev? Man skriver av sig såklart! Sagt och gjort, här är en krönika från en elev som lämnar NTI Gymnasiet 2010 med både sorg och glädje, såklart mest glädje. Men tro mig, jag kommer sakna mina knäppa textkompanjoner som nästan bara har sport i huvudet, jag kommer sakna alla lärare (speciellt Mats som har lärt mig utveckla mitt skrivande), och jag kommer sakna att ha en trygg plats att gå till varje dag. För vem vet vad som händer till hösten?