Artikelförfattaren beredd på en operation
Jag och min vän Maria fick chansen att praktisera på ett sjukhus i Munchengladbach.
Skolan som tog emot oss var bara 100 meter ifrån sjukhuset. Vi blev mottanga av två lärare och en rektor, som var väldigt trevliga och hjälpsamma.
Vi fick bo i en lägenhet på skolan precis som alla andra studenter som studerade på skolan.
Utbildning
I skolan studerade man i sammanlagt tre år, sjuksköterskestudenterna började utbildningen direkt efter nian. de hade alltså ingen basutbildning innan. Detta medförde att många studenter var väldigt unga och åldrarna gick från 16 år och uppåt. Efter uppnådd utbildning var man legitimerad sjuksköterska, men endast lokalt eller inom Tyskland.
Hygien
Många tyckte att jag var konstig när jag bar runt på handskar som jag skulle använda. De var nämligen inte så hygieniska på sjukhuset. Man använde sällan handskar och man tvättade inte händerna så ofta. Virus spred sig ganska fort på sjukhuset pga missskötsel med hygien.
Lyftteknik
Ingen lyftteknik använde sig personalen av heller, de drog och slet i de stackars patienterna och det var både ansträngande för personalen själva och de inlagda. Det fanns heller inga liftar, så de flesta var sängliggande och hade kateter oavsett behov av det eller inte, man orkade helt enkelt inte ta upp patienterna till toaletten varje gång, så man gick den "enkla" vägen.
Uppdelning bland yrkerna
På sjukhuset fanns det läkare och sjuksköterskor, det fanns alltså inga undersköterskor. Det fanns möjlighet och utbilda sig till undersköterska i 1 år, men undersköterskor var inte så efterfrågade då sjuksköterskorna gjorde det mesta.
Sjukhus
Det fanns tre sjukhus i Munchengladbach, man hade alltså inga vårdcentral som man har i Sverige. närmaste BB var 3 mil bort. Sjukhuset var väldigt religöst, det hade sitt eget kapell och många nunnor arbetade också på sjukhuset. Överallt fanns det kristna symboler inne i sjukhuset. Religonen lyfts inte fram på samma sätt i Sverige.
Kommunikation
De flesta kunde inte tala engelska så det var svårt att tala med dem på det sättet, men man kunde ändå göra sig förstådd med hjälp av kroppsspråk. Läkarna var de enda som kunde någorlunda engelska.
Starka rekommendationer!
Jag tycker att man definitift borde pröva på och åka utomlands och praktisera om man får chansen! Fastän det har varit tufft ibland så lärde jag mig otroligt mycket! Jag ångrar inte att jag åkte och jag skulle göra om det om jag kunde. Jag har utvecklats otroligt mycket och det är någonting som jag kommer bära med mig resten av mitt liv!
