En oförglömlig resa

Jag kan knappt tro att jag har gjort den här resan. Nu när man är hemma och har landat så känns det mer som en väldigt verklig dröm. En dröm som är svår att beskriva. En dröm som man måste uppleva för att få den verkliga och äkta känslan av hur det var, och hur det är. Ja, hur beskriver man känslor i ord?

Första intrycket
Doften, det var det första intrycket. En varm, fuktig, stark, kryddig doft som varken var härlig eller hemsk att andas. Den bara kom och var där i näsan tills det att man blev så van vid den så att den inte märktes mer. Färgerna på kvinnornas kläder nästan stack i ögonen när vi anlände eftersom vi var så trötta. Sorlet av tutande bilar, trasiga avgasrör, folkets konstiga språk och djurens bräkanden och råmanden fanns även det någonstans långt där borta. (Men inget som lades stor vikt i att lyssna på.) Målet nu, efter ca 18 timmars resa var inget annat än en säng att sova i. Allt annat var så svårt att uppfatta, att få en känsla för. Det kändes som näsan var det enda sinnesorganet som var någorlunda fungerande.

Sol
Klibbigt, fuktigt och varmt, solen gassade på bakom gardinerna. Att dra upp dem och blicka ut över mångmiljonstaden Chennai var något utöver det vanliga. Att stå där full av förväntan över allt det som väntade, jag skulle nog kunna stå där och titta i timmar. Så mycket rörelse och liv på samma plats har jag nog aldrig sett. Den heta nerhackade chilifrukten i brödet väckte smaklökarna till liv. De kommer att få kämpa de kommande tre veckorna för att kunna uppleva alla de smaker som ska testas. In och iväg i buss mot spännande studiebesök, ut på de fulla gatorna med tutande trafik. Öronen blev överhettade efter en heldag i trafiken. Tusen intryck hela tiden att ta in och förstå. Otroliga tillfällen att uppleva indisk kultur som en vanlig chartrad resa aldrig skulle komma i närheten av. Mitt i Indiens verkliga puls befann vi oss. Inte en dag utan att minst en utav oss somnade bums när vi kom hem.

De bästa upplevelserna
Att få komma iväg bort från avgaserna, tutandet och stadsdammet var en befrielse efter fyra dagar i stor- stadsvimlet. Resan till Katchur var allt annat än lugn, men att veta att man ska få vakna till galandet av en tupp och skrattet från barn från skolgården gjorde så att man höll ut hela resan igenom. Och det var just det som var  höjdpunkten varje dag. Att kliva upp med tuppen, se solen stiga upp över risfälten och palmerna och få privilegiet ha yoga tillsammans med yogamaster som var det bästa. Att med hjälp av en indisk tolk få exploatera och studera den indiska landsbyggen kan inte jämföras med någon annan skoluppgift. Men att få vakna upp till en utflykt till ett vattenfall var inte sämre det. Timmar av skumpande, upp och ner för berg och kullar för att tillslut få den efterlängtade känslan av att vara mitt i Djungelbokens centrum var värt mödan. En slingrig väg upp till fallet, fullt med apor kring fötterna, fick svetten att rinna och en dusch i vattenfallet att bli väldigt frestande. Helt otroligt, att stå bakom ett dundrande vattenfall, att se aporna bråka om våra matrester och inse att det är det bästa man gjort i sitt liv är en fantastiks känsla.