"Jag vill inte bli frisk, för världen är ändå så sjuk"

Första dagen på min praktik visste jag inte mycket. Jag hade blivit tilldelad en plats på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade – Hunnebergsgården. Men vilka bodde där? Vilken slags omvårdnad bedrivs på det här stället? Vad skulle min roll där bli de kommande fem veckorna? Jag hade mycket frågor, och det visade sig att jag skulle få svar på dessa ganska snart.

Mycket nya intryck
Ärligt talat hittade jag inte ens dit. Eftersom Hunnebergsgården ligger i anslutning till ett område med äldrevård, demensomsorg och en hel del andra verksamheter var det svårt att veta exakt vart jag skulle. Tack och lov var jag väntad, och alla i personalen välkomnade mig mycket varmt och omsorgsfullt. Hade det inte varit för min handledare som alltid var så tillmötesgående och välmenande tror jag att min tid där hade sett helt annorlunda ut.
Han var mycket noggrann att samtala med mig första dagen; att berätta om själva verksamheten och alla dess boende samt vad som förväntades av mitt bemötande mot vårdtagarna där. Med tanke på att verksamheten är den största i stan med sina sjutton boende var det ganska uppenbart att lära känna alla i början – och att skilja på deras anamnes och tidigare erfarenheter. Efter en vecka började bitarna falla på plats.

Vad jag fick göra på min praktik
Hunnebergsgården är en verksamhet främst inriktad på personer som lider av schizofreni. Det fanns även boende som hade bipolär sjukdom (manodepressiv) och tvångssyndrom. Man arbetade ungefär sju personal samtidigt –för att få tid med alla boende. Rapporter, medicinering och sociala ärenden utgjorde en stor del av vardagen på arbetsplatsen.
De boende var inte i behov utav någon somatisk omvårdnad – och i början kunde det vara lite svårt att anpassa sig till enbart den psykiatriska omsorgen. Jag fick hjälpa till med städning, stöttning vid aktiviteter och ärenden (som provtagning på vårdcentral, läkarbesök, bankärenden, handling) samt en del samtal. På Hunneberg utövar man inga terapeutiska samtal, det överlåter man till sjukvården.

Det svåra med psykiatrisk vård
Självklart finns det en hel del skillnader mellan att arbeta inom den psykiatriska omsorgen, mot den kroppsliga – som jag har erfarenhet av tidigare. Det svåra med psykiatrin kan vara att stötta personer som man inte lärt känna; alla individer är så olika och har olika behov av stöttning och omsorg. Känner man inte vårdtagaren vet man ju inte heller hur mycket denne kan klara av på egen hand – och hur mycket man som personal är tillåten att hjälpa till med. Jag har lärt mig att inte underskatta någons förmåga. Vi arbetade hela tiden utifrån att stärka individen, och bevara personens självständighet – för att undvika passivitet på sikt. Jag är väldigt nöjd med min praktikperiod, och tycker absolut att det var värt att prova någonting nytt.

En positiv överraskning
Jag valde att läsa psykiatri för jag kände att när jag avslutar min tid på skolan vill jag ha sett det mesta - för att få olika slags erfarenheter helt enkelt. Jag har mer eller mindre prövat på att vara på sjukhus, jobba inom äldrevården, demensvården och inom den särskilda omsorgen förut, och jag ville pröva på någonting nytt. Men psykiatri? Jag kände inte alls att det var någonting som jag ville jobba med, jag tyckte att det verkade ganska skrämmande. Just därför valde jag att läsa den kursen! Jag tycker absolut att praktiken inom psykiatrin har påverkat min människosyn en hel del - och det var absolut ingenting skrämmande, som jag först trodde. Våga utmana dig själv!