Människor som ingen vill ha

Institutionen som inte finns
Efter att Rumänien gick med i EU får inga barnhem eller institutioner finnas längre. Men var ska man göra av alla människor? Övergivna barn idag försöker man adoptera bort så fort som möjligt men de som var små under Ceausescus hårdaste tid och bott på institutioner och barnhem under hela sina liv, vart ska de ta vägen?
Vissa utav de stora institutionerna finns kvar men kallas idag för mentalsjukhus eller psykisk-sjukvårdsinrättning. Där förvaras dessa människor.

Cadea, institutionen för människor som aldrig levt ett normalt familjeliv, var ett hemskt ställe att komma till. Här var spåren från kommunismen och fattigdom påtaglig. De som bor på Cadea har alla blivit mycket psykiskt skadade av bristen på kärlek, trygghet och bekräftelse. Människor som kunde ha blivit helt normala om de fått leva under mänskliga förhållanden. På Cadea gör de inget speciellt, det finns inga aktiviteter på dagarna och ingen mening i det de gör. De bara förvaras där därför att de inte passar in någon annanstans.

Uppskattad aktivitet
Jag kom till Cadea tillsammans med några volontärer ifrån en organisation i Marghita. De åker dit varje vecka på bestämda dagar och tider och arbetar med de tre behoven kärlek, trygghet och bekräftelse. De vill ge människorna det de saknar och en aktivitet att se fram emot. De samtalar i mindre grupper och med var och en, ritar och pysslar, sjunger sånger och bara allmänt ger uppmärksamhet till varje person. Detta är något som uppskattas väldigt mycket av alla och det var väldigt roligt att få vara med om detta möte som gav både volontärerna och människorna där glädje och hopp.

Ljusa änglar och mörka äckel
Något jag tyckte var väldigt jobbigt var hur de nedvärderade sig själva. De trodde verkligen att de inte var något värda eftersom det var vad de fått höra under hela sina liv.
En kvinna som jag fäste mig speciellt vid var dessutom rom, vilket hon påpekade hela tiden. Att vara rom i Rumänien är inte lätt, de är utstötta och inte alls omtyckta. Hon ville hålla mig i handen och känna på mitt ljusa skinn och hår. Hon pekade på sitt eget mörka skinn och sa att hon var äcklig och ful. Hon ville att jag skulle komma ihåg henne när jag återvände till alla ljusa änglar. Hur mycket jag än försökte säga att hon var vacker och värdefull så förstod hon inte, hon bara skrattade. Jag minns inte hennes namn, men jag kommer alltid att minnas henne.


Efter att ha varit i Rumänien har jag många intryck, tankar och funderingar. Jag har både fått se hemska ställen som fortfarande har många spår kvar från kommunismens tid men även väldigt mycket som utvecklats och gått framåt. Vi är många som vill skapa en ljusare framtid för alla utsatta människor i Rumänien och många människor arbetar och kämpar hårt för dem och deras rättigheter. Det är väldigt uppmuntrande och fascinerande att se och samtidigt förståeligt för det känns som en omöjlighet att kunna lämna alla människor utan att bli berörd.