”Saknade pappas Jansson!”
Bild: Linda Thörnell
Att flyga första gången var lite nervöst, men kul, tycker Lillian. På bilden ser vi en glad och förväntansfull trio på väg till Irland.
Fyra veckor utan mamma, pappa och syster i ett främmande land - hur outhärdlig blir saknaden och kommer jag att trivas? Hur skiljer sig vården länderna emellan och har jag verkligen lärt mig tillräckligt under min gymnasietid för att klara av vårdyrket i ett annat land? Dessa frågor och många fler snurrade i Lillians huvud när utlandspraktiken på Irland snabbt kom allt närmare.
Lillian, har som många andra den här terminen, gjort sin praktik utomlands. Hon åkte tillsammans med tre klasskamrater från skolan. Alla fyra läste de den valbara kursen internationellt arbete, där utlandspraktiken är en obligatorisk del. Man har på Birgittaskolan märkt hur just denna kurs blir allt populärare för varje år, och kanske har det just med utlandsvistelsen att göra.
Gröna kullar och slott
Det var med mycket höga förväntningar som Lillian steg på planet på Skavsta flygplats den åttonde januari. En månads praktik på privatkliniken Tara Winthrop i Dublin väntade, men för Lillian var det inte praktiken som lockade mest utan istället var det att äntligen få möta landets kultur som var höjdpunkten.
– Mamma har berättat att jag redan som liten hade en förkärlek till Irland. Att jag alltid målade teckningar med gröna kullar och slott, säger Lillian och ler.
Dublin, en säkrare stad?
Lillian och hennes klasskamrater fick jobba på olika avdelningar på privatkliniken där man bland annat behandlade MS och demens. De bodde tillsammans i en villa på fyra rum i stadsdelen Portmarnock, vilket är ett väldigt fint område precis vid havet. Det märks tydligt på Lillian att hon trivdes både i Dublin och på sin praktik.
– Jag hamnade på en jättebra avdelning och fick väldigt bra kontakt med min handledare. I början var jag nervös för att prata så mycket engelska men man kom in i det jättefort. Det var till och med flera patienter som trodde att jag var irländare.
På frågan varför Lillian är så förtjust i Dublin svarar hon bestämt:
– Jag tyckte staden var jättehärlig och människorna mycket trevligare än hemma. Alla hälsade och jag hittade alltid någon att prata med. Jag kände mig aldrig rädd eller osäker i Dublin, som jag kan göra hemma i Linköping på kvällarna. Jag ångrar att jag inte åkte in till centrum mer än vad jag gjorde men vi bodde så pass långt ifrån. Det tog ca en timma med buss.
Vill åka tillbaka
Lillian kan verkligen rekommendera andra ungdomar att, om de får chansen, göra sin praktik utanför Sverige. Förutom att det är otroligt lärorikt att se hur man arbetar i ett annat land och i och med det få nya perspektiv så växer man också något enormt som person. Man är en helt annan människa när man kommer hem, full av nya erfarenheter, upplevelser och kunskaper om både sig själv och andra.
Lillian själv är väldigt glad och framförallt stolt över att hon vågade ta steget ut i det okända, som i det här fallet var en praktikplats på Irland, och hon kommer nog åka dit igen.
– Ja, jag skulle vilja åka tillbaka, men då för att bo på landet och jobba med fårskötsel, säger Lillian, och det är ingen tvekan om att Irland har gjort stora intryck på henne.
När jag frågar om hon inte har något negativt att berätta om sin upplevelse så funderar Lillian en stund innan hon leende svarar:
– Jo, jag saknade pappas Jansson!
Vi skrattar tillsammans en stund åt svaret innan vi lite allvarligare enas om att ifall saknaden efter pappas Jansson är det värsta med en utlandspraktik så kan man med stor marginal kalla praktiken för lyckad, och just att det blev så lyckat är Lillian glad för.
– Mina positiva erfarenheter av Irland och praktiken kommer jag att bära med mig hela livet och det kommer jag ha nytta av i framtiden, oavsett yrke. Att få åka till Irland har alltid varit lite av en dröm för mig och att skolan hjälper till att uppfylla den tycker jag är helt fantastiskt!
|
