Orgeln som helhet
Idén om ”orgeln som helhet” utvecklades under åren efter andra världskriget och blev en av de viktiga utgångspunkterna i den senare orgelrörelsens tankevärld. Begreppet användes bl.a. i den första slutsatsen som lades fram vid kongressen i Driebergen (NL) i januari 1950 som hade kommit till på initiativ av orgelbyggaren Dirk Andries Flentrop. Mest känt blev begreppet dock genom den berömda föreläsning som Sybrand Zachariassen höll på ett antal konferenser under åren 1952 (Bern), 1953 (Amsterdam) och 1954 (Wien/Klosterneuburg).
Idén går ut på att alla delar i en orgel hänger ihop och att det måste finnas en organisk samverkan mellan instrumentets uppbyggnad, disposition, väderlådor, mekanik, orgelhus och fasad. Dessa delar är interrelaterade och behöver vara gestaltade i rätt proportion till varandra. Denna teoribildning hade sin bas i kritiken mot de (sen)romantiska orglarna. Man ansåg att dessa – och då menade man i första hand sådana med olika typer av registerkancellådor och med icke-mekanisk traktur – saknade en sådan enhetlighet. Under orgelrörelsens första decennier fr.o.m. 1920-talet, då man på nytt hade börjat orientera sig mot utgångspunkterna för det klassiska orgelbyggeriet, samlade orgelbyggarna många praktiska erfarenheter. Kombinationen av teoribildning och praktiska erfarenheter ledde så småningom till idén om ”orgeln som helhet”.
En annan intressant aspekt i Zachariassens text handlar om hur man designar en ny orgel. I stället för att börja med en disposition försöker han från allra första början fokusera på den organiska helheten och ta den som central utgångspunkt när han föreställer sig hur instrumentet ska klinga i det rum det ska stå i. Utifrån den klangföreställningen funderar han på hur alla delar måste proportioneras och balanseras på rätt sätt med hänsyn till det visuella (arkitektur), det klangliga (mensurer, akustik) och de tekniska aspekterna. Först därefter börjar han tänka på en disposition. För Zachariassen är dispositionens utformning beroende på instrumentets uppbyggnad och inte tvärtom. En idé som utan tvekan är främmande för de flesta organister men som absolut förtjänar närmare eftertanke.
När man i dag, i en period då orgelrörelsen verkar så avlägsen, funderar på innebörden av själva idén om ”orgeln som helhet” kan man teoretisera över att begreppet inte alls behöver begränsas till orgelrörelsens tid. Skulle man inte kunna få våga sig på teorin att varje riktig bra och högkvalitativ orgel – oavsett när den byggdes – uppfyller kravet ”orgeln som helhet”? Detta medför att man skall bedöma ett instrument utifrån de utgångspunkter som orgelbyggaren hanterat och den stil som orgeln kan knytas till.
Vilka svar skulle vi komma fram till när vi utifrån frågan ”kan vi betrakta dem som en helhet” bedömer och analyserar de nya orglar som byggs i vår tid?
Redaktionen
