Under vår vistelse i Bangladesh delades vi upp i mindre grupper där vi placerades ut i familjer ute på landsbygden. Det var i enkla förhållanden som vi fick uppleva vardagslivet i en Bangladeshisk by.

Alla grupper hade tolkar med sig för att underlätta kommunikationen med värdfamiljen och byborna. Vi fick ocksåträna på lite Bangla språk, och efter ett tag kunde vi enkelt säga tack, Dhonnobad , och hur mår du, Kemonachen?

De första dagarna var vi väldigt intressanta för storögda bybor där vi skilde oss ifrån demmed annan klädsel och hårfärg. Men efter några dagar var vi naturligt med i vardagslivet och därmed accepterade som vän och granne. Under vistelsen i Bangladesh fick vi möjligheter att studera olika skolor, företag och populära besöksplatser.

Under en dagstur till huvudstaden Dhaka såg vi blandannat nationalmonumentet som restes som en frihetssymbol efter det vinnande kriget mot Pakistan 1971.

Vi hann även med att bevista de stora slumområdena i Dhaka, besöka gamla staden däroch som kontrast uppleva ett modernt köpcenter i en stad som rymmer över 15 miljoner människor och en fullständigt katastrofal trafik.

Intill byarna fanns det mängder av tegelbruk som ur leran skapade tonvis med efterfrågad tegel. Det var ett hårt slitgöra för arbetarna där att ta fram lera, gjuta i formar, soltorka och bränna tegeln. Allt sköttes av handkraft och det är beundransvärt hur uthålliga och tålmodiga vi människor kan vara.

Vi bjöds på bra mat under hela vistelsen och mycket av kvinnornas tid upptogs av matlagning. Basfödan var givetvis ris med någon lite köttbit till. Det kunde vara färsk fisk från marknaden, nystekt kyckling direkt från den egna djurhållningen eller nötkött. Köttet var starkt kryddat i god sås och ofta var det färska grönsaker till. Som dessert fick vi ofta vindruvor, clementinklyftor, papaya och dadlar. Det mesta växte kring husen på gården och all mat var närodlat och lagat från ekologiska råvaror.

De sista dagarna tillbringade vi på resande fot . Vi for med minibuss snett nordväst och efter 5 timmars mardrömsfärd på smala vägar med stark trafik kom vi fram till Thannobad, starx intill staden Rajshahi som gränsade till Ganges.

I Thannobad hade vår värdorganisation Proshika ett center för skolor och väveri där vi övernattade två nätter. Just på denna plats utplånades över 300 manliga bybor under frihetskriget mot Pakistan 1971 och det var svenska volontärer som kom dit via Indien för att hjälpa de ensamma kvinnor som var kvar för att ta hand om de överlevande från massakern.

Svenskar var av den anledningen väldigt populära här och vi hann med en gemensam kulturkväll, med tal, sång och dans. Vi besökte skolan där och fick se en typisk skolsal och prata lite med eleverna där.

Vi besökte en Jutefabrik där vi fick följa hela processen från skördad hampa till färdiga jutesäckar för export. Just Jute är en viktig handelsvara för landet. Det som slog oss mest här var hur arbetarna klarade av den höga ljudnivån utan hörselskydd. Men de vi frågade tyckte att det var bara amatörer som använde detta.

I området fanns också försöksverksamhet för att motverka den arsenikförgiftning som byborna drabbades av då de drack av sitt brunnsvatten. Vi fick följa de experiment som gjordes och enligt vår guide där så var det framgångsrikt i kampen mot det farliga arseniket.

Då vårt rastställe låg strax intill den berömda floden Ganges kändes det naturligt att få doppa tårna i Ganges. Det blev en lyckad flodtur på en pråm med musik och sång. Runt båten hoppade pigga floddelfiner.

Sakta sänkte sig solen i väste över Indien och denna solnedgång får symboliserar slutet på vår spännande resa till ett fantastiskt land som formellt heter folkrepubliken Bangladesh.