Man kan aldrig återvända, förutom när man kan det.

Det är inte utan en viss förundran som jag funderar på hur jag i mina första famlande minuter av existens tävlade om varat med en episk resa till Mittens Rike. En kan tycka att det är väl mycket att begära av ett par veckor gammalt embryo, även ett så pass exceptionellt embryo som mitt. Hursomhelst så blir historien ironisk när jag 20 år senare sätter fot i Kina, med päronen i tryggt förvar hemma i Moder Swea. Denna förödmjukelse skulle kulminera i att jag och systra mi skadeglatt ringde dem. Från Kinesiska muren. Mitt i natten.

Det var därför med viss lättnad som jag häromdagen släpade upp mor och far på Mutianyu, samma sektion av muren som jag och syrran betvingade för sju år sedan. Efter ett par timmar på denna pyramidala turistfälla av vidunderliga vyer och välgörande gymnastik ansåg jag att alla mina forna synder var sonade - mitt livsinledande semestersabbande inkluderat.
Väl mörade av murens legio upp- och nerförsbackar, knäckte vi varsin öl och förklarade resan inledd.

Familjen Hägglin är alltså på resande fot igen! Denna gång kraftigt reducerad då 20% av oss, i form av min kära syster, valde att stanna hemmavid. Temat för denna gång är kommunistiska diktaturer. Vietnam bockade vi av för länge sen, så det är hög tid att se vad Folkreppubliken Kina samt Laos har att bjuda.

Vi startade starkt med två nätter i min forna hemstad Beijing. De säger att det inte går att besöka samma Beijing två gånger. Att den oerhörda utvecklingstakten ger staden ett nytt ansikte vart och vartannat år. Jag befarade att jag skulle landa i en smogkvävd dystopi som hämtad direkt ur Blade Runner.

Döm om min förvåning när jag möttes av strålande solsken från en klarblå himmel, med ringa en avgaspartikel i syne. På ett friskt blåsigt Himmelska Fridens Torg fäste vi oss vid en jäktad, och i ärlighetens namn rätt så kass, guide. Han drog oss i sporrsträck genom Den Förbjudna Staden, vilket iofs inte störde mig nämnvärt. DFS må vara förunderligt och hisnande i sin skala, men kräver en livlig fantasi, samt att en är någorlunda insatt i kinesisk historia för att verkligen uppskattas. Upplevelsen tenderar annars att bli enahanda och något klaustrofobisk.

Vi sprängde ut på gatan på andra sidan staden, rakt ombord på en buss med okänd destination. Vår guide föreföll en smula besvärad av djupare frågor och svarade blott korthugget. Mina försök till kinesiska var det heller inte mycket med.

Plötsligt satt vi i ett ”Government cultural organic tea-house” och tittade på en behaglig och väldoftande teceremoni, specialiserad på att suga pengar ur turister likt hur ett myrlejon suger innanmätet ur olycksaliga myror. Jetlaggade och blåögda bortom all rim och reson lät vi oss gladeligen ryckas med.