Merda in Excelsis, Dali (大理)

…Julafton. Vi cyklar hemåt längs med sjön. Små byar susar förbi och till och med morsan håller gott tempo. Solen skiner och världen är säll. Jag stannar mitt i en av byarna och tar upp kartan för att planera hemrutten lite närmare. De andra tre cyklar förbi men jag är bekvämt övertygad om att jag kan cykla ikapp dem alla dar i veckan. Fast det är något som känns… fel. I magtrakten. Det suger liksom till och… Åh helvete. Nejnejnejnej. Gud i himlen och alla hans änglar nu jävlar är det skarpt läge!

Det här med att åka på solsemester några latituder längre norrut än vanligt asså… Massor av sol får man ju, så på så sätt så är ju kontraktet infriat. Nä man ska banne mig inte klaga - men tvi vale vad kallt det är! Dali ligger för övrigt norr om Kunming. Där fick jag för att jag inte höll mig vaken under geografin på högstadiet.

Dali med omnejd är lite som ett kinesiskt alperna. Gamla som nya byggnader byggs efter samma vackra Bai-arkitektoniska snitt, med bedövande vackra berg och en aquamarin sjö som fond. Den gamla ringmuren, med den tillika gamla stan innanför, är huvudattraktionen, men den är lite mer av ett kinesiskt High Chaparall.

Turistnäringen blomstrar och kommers är a och o längs med huvudgatan. Faktum är att det verkar vara hela poängen med den. Shoppa loss! Vi har allt från gigantiska kristallsallader till gimpsuits i rött läder! Det enda som bröt mot konsumtionshetsen var två levande statyer som utmärkte sig mot sina kollegor världen över i att de inte ens försökte stå stilla.

Vårt hotell tål att nämnas. Bra läge, trevlig personal och volymösa rum med stengolv, utan nån form av uppvärmning överhuvudtaget. Förutom sängvärmare då. Att gå upp på morgonen var att omfamnas av universums kalla likgiltighet, mer påtaglig än någonsin tidigare.

Dag två, efter den obligatoriska omfamningen av universums kalla likgiltighet, beslöt vi att lyda ett råd vi fått från en familj Australiensare. Det är ett rättesnöre här i livet, att tillvaron blir mycket intressantare om man gör allt som Australiensare säger åt en att göra.

Så vi hyrde cyklar.

Två mil enkel väg längs med Erhaisjön (Öronsjönsjön) till staden Xizhou var det som gällde, vilket kan tyckas dumdristigt när 75 procent av sällskapet består av två femtitalister och en sjuklig 90-talist. Vi låter oss dock sällan ruckas i våra övertygelser bara för att de råkar vara vettvilliga och i slutändan så tillryggalade vi över 4 mil med knappt en enda incident.

Xizhou visade sig vara ett ytterst behagligt litet ställe. Vackra byggnader, skön stämning och god mat gjorde att vi bittert sörjde att vi blott hade knappa två timmar att spendera innan vi var tvungna att trampa hemåt igen. Det var liksom ett sånt där ställe som går raka vägen in i hjärtat utan att passera gå. Vi visste knappt varför, eller vad, men vi ville ha mer! Hörsamma oss! Om ni har vägarna förbi, spendera minst en natt i Xizhou.

...Shit fan helvete! Jag faller ihop på gatan och ber desperat ett par tjejer som går förbi om hjälp. De fnittrar och fortsätter gå. Ingen toalett i sikte. Jag reser mig och leder cykeln mot en gränd. Det svartnar för ögonen, hela världen snurrar. Jag anar att jag kommit undan från allmänheten och trafiken. Ser vagt en hög av något. En hög av gödsel! Frälsning!
Jag sliter av mig alla obstruktioner och lägger all min fokus på att bygga på den saliga gödselhögen. En äldre herre går förbi men verkar föga brydd. För någon som genomlevt kulturrevolutionen så är nog en gigantisk laowai i ens gödselstack inte så traumatiskt.
Hursomhelst så sinar så småningom källan till mitt obehag. Nästa problem: Jag är marinerad i avträde och har inget papper. Jag rafsar åt mig min väska och gör en håglös inventering. …och blir alldeles mållös. Jag ser en manifestation av ödets nyckfulla välvillighet – poetisk rättvisa förkroppsligad.

Likt tvenne ark av renaste bladguld: Två fakturor från CSN.

God Jul.