På nyårsäventyr i norra Laos

Vi var allt lite trötta på nyårsdagens morgon efter föregående kvälls övningar. Tre av oss tog sig till frukostbuffén, bara tre eftersom Jonte var lite klen. Vi anlände till buffén kl 10.00 och fann att personalen var tröttare än vad vi var. Trots att det annonserades att frukosten serveras till 10.30, så var det stängt.

Det fanns lite rester kvar på buffén som vi försågs med och efter en kopp riktigt kaffe på favorithaket Riverside, drog vi iväg på hajk. Givetvis med Lonely Planet som guide.

Landskapet med höga berg och skogsklädda kullar är helt enkelt fantastiskt. Via stigar och små vägar tog vi oss fram. Blommor, fjärilar, en grotta, vattendrag och en person vid ett bord som tog betalt några kip för att vi skulle vandra i området. Lite udda med den bemanningen där den dagen, men värt varje öre.

När vi lämnat grusvägen gick vi över och ibland längs med, torra risfält där lerväggarna mellan åkerlapparna stundtals blev bra stigar att gå på. De olika byarna som låg framför oss gjorde reklam för sig med hemmasnickrade skyltar som visade att vi inte var helt bortom alla allfartsvägar.

Så småningom nådde vi vårt delmål byn Ban Na. Vi gick runt i byn och tittade på grisar som bökade, barn som lekte och några kvinnor som tvättade. Bredvid byns restaurang fann vi de flesta vuxna innevånarna. Dagen innan hade de festat ut det gamla året. Nu drog de igång för att festa in det nya året. Vi lite klena svenskar drog lite efter andan och kände oss ganska nöjda med vårt mer modesta nyårsfirande.

Bland de som välkomnade oss var byns borgmästare som vi talade med en stund och som beskrev hur bra allting var i byn och som sedan sålde oss en flaska hembränt. Han drev även restaurangen och såg till att vi blev serverade lite mat, till vilken vi drack Coke. Maten var nog inte tillräckligt bra tillagad eftersom vi alla tre blev lite magsjuka efteråt. Man skall nog inte ställa för höga krav på personalen i norra Laos på Nyårsdagen.

Vidare la jag märke till att trots att byn inte var ansluten till elnätet utan förlitade sig på dieseldrivna elgeneratorer, så fanns det givetvis Internet i byn och reklamskyltar för ett av Laos telecombolag. Och bland allt annat fann vi en för dagen obemannad vävstol som säkert var flitigt använd för att skapa såväl brukstextilier, som saker till försäljning till de turister som tar sig dit.

När vi reste oss och började vår promenad tillbaka glömde jag tyvärr vår kära Lonely Planet och vi fick leva utan en sådan bok i flera dagar, innan vi kunde hitta ett nytt exemplar. Under vår färd hemåt började solen sjunka lite lägre på himmelen, vilken gav nya färger åt bergen och risfälten.

Väl hemma konstaterade vi att Jonathan fortfarande inte var i bästa form, fann att de flesta restaurangköken redan hade stängt, samt att japanska turister längs backpacker-vägarna blir fler och fler, men att de har lite att lära i uppförande och språk innan de kan bli en naturlig del av detta kringflackande sällskap.