Längs Namibias vägar i en Toyota Land Cruiser

Landet fick självständighet så sent som 1990 och är en ung nation. Men det är också en av de bäst fungerande nationerna i hela Afrika. Det är engelska som gäller som språk men redan vid vår ankomst hörde vi såväl afrikaans som något som i alla fall lät som xhosa.

Längs en bred och spikrak asfalterad väg for vi norrut mot djuren i Etoscha. Vi fascinerades av det torra landskapet och de gröna tunna banden av träd längs de uttorkade flodbäddarna. Snart fick vi klart för oss att det finns liv av alla de slag överallt i detta land.

Det kändes snabbt tryggt att färdas genom och att vistas i Namibia. Skillnaderna i säkerhetsläget jämfört med grannen Sydafrika är påtagligt. Men det är som alltid så att man inte skall vara på fel ställe vid fel tillfälle. Vårt hotell i Windhoek var mycket noga med att vi skulle åka taxi på kvällen.

De asfalterade vägarna var inte så många men grusvägarna var å andra sidan i gott skick. Enda gången vi blev lite nervösa var när regnet plötsligt öste ner och vi blev rädda att vägen skulle spolas bort. Men fem kilometer längre bort var det snustorrt.

Det tyska inflytandet blir lokalt starkt som i Swakopmund, en stad som känns mer tysk än Tyskland. Namibia var Tyska Sydvästafrika från 1890-talet till Första Världskrigets slut, då det invaderades av Sydafrika. Den tyska perioden var alltså bara 25-30 år, men det tyska har bitit sig kvar. Vi stötte på flera exempel på det under vår korta vistelse i landet.