Vissa resor börjar bättre än andra.

Just denna började med att vi okristligt tidigt, på en öde motorled, blev stoppade av de glada pojkarna och flickorna i Göteborgspolisen. Vi stannade snällt och blev mäkta förvånade när de rullade ut en spikmatta framför oss och lyste in i bilen med ficklampor. När de såg att bilen bara innehöll fem yrvakna och lätt tilltufsade frågetecken så ändrade de sig hastigt och började skrika och vråla om att få oss därifrån. Vi körde vidare en smula mer förvirrade än vad vi varit, när vi hastigt och lustigt blev omkörda av en skruttigare Volvo, som gasade på förvånansvärt entusiastiskt med tanke på att alla fyra däcken var sprängda. Eskorten bestod i fyra muntert blinkande polisbilar som verkade rent ut sagt spralliga över att få vara ute och sträcka ordentligt på benen, som kossor utsläppta på grönbete.
Vi blev så klart väldigt upphetsade allihop, förutom farsan som bara bet ihop käkarna ännu lite hårdare och fokuserade på att oroa sig över att snuten skulle stänga vägen för honom.
Det visade sig senare att Volvon kördes av en knarkare som bestämt sig för att ta en avslappnande lördags-cruise i centrala stan, på fel sida av vägen. Han stannade inte förrän bilen stod i lågor. Den vinner som är trägen...

Sen så var det dags för de kontinentala europeerna att äntra scenen för att demonstrera hur bra de är på snöröjning. Så vi blev 3 dagar försenade. Hipp hipp hurra för Holland.
Väl iväg så gick första hoppet till Amsterdam, där vår flight blev några timmar försenad. Andra hoppet gick över Atlanten till Panama City, där vi fick taxa runt på flygplatsen i en dryg timme då det visade sig att flygplatsen var för liten för vårt flygplan. Vi missade vår flight till Lima. Väl inne i terminalen så visade det sig att efterföljande flight, som vårt bolag lovat att de skulle boka in oss på innan vi for över Atlanten, var full och att vi skulle bli tvungna att sova över i Panama. Vårt bagage var spårlöst försvunnet.
Den vanligtvis så stabila och sansade familjen Hägglin fick därmed härdsmälta och gick loss på varandra som jet-laggade katter i en säck.
Dagen därpå stoppade de in oss i ett plan till El Salvador, två timmar åt fel håll. Familjen Hägglin, en smula blåslagen men ambulerande, tog ett djupt andetag – suckade och bestämde sig för att skita i vilket och började jämföra flygplansmat och njuta av korta stunder av solsken och värme mellan flygplan och terminaler.
Väl i El Salvador så var vår flight försenad. Sen togs sista skuttet till Lima där vi, under över alla under och kors i taket, återförenades med vårt bagage som anlänt dagen innan. Vi klev ut på peruansk mark efter en resa på mer än 30 timmar, mer än 4 dagar försenade, stukade men stolta och våldsamt redo att ta semester. Så vi hoppade på en buss och gav oss av på 5 timmars färd genom det mest anskrämligt hiskeliga urbana ökenlandskap vi sett sen vi var i centrala Stockholm senast.. Måålet är ingenting – vääägen är allalalalalala allt...

Vissa resor börjar bättre än andra. Men vi mår bättre nu, med god mat och sprit i magarna och några timmars sömn innanför västen. Och inte en enda sketen snöflinga inom flera hundra kilometer! Dags att kolla på fågelbajs, åka dune-buggy och bräda nerför en sanddyn eller tre.

Jul på er!
Crisito