torsdag 6 januari 2011 Arequipa, Peru

Höjdsjuka är en noggrann sjuka att bära omkring på. Den sätter sina klåfingriga klor i allt från hjärnan till... ehum, potensen. Huvudvärk, magpaj och allmän deppighet avlöser varandra eller tar varandra i hand och hoppar på dig alla samtidigt. Och vid minsta fysiska aktivitet så får man sitt ego explosivt dekomprimerat, flåsande och hjälplös medan yngre andiska förmågor springer upp- och nerför bergsstigarna som getter.

Arequipa
Ett rikes andra stad är som bekant alltid mer angenäm än huvudstaden, en naturlag som håller ett fast grepp om Peru. Arequipa är ett luftigt, kolonialt och livfullt place med idel låga byggnader byggda i jordbävningens tecken. Vi anlände välmörade efter en natt på vägarna men fann gott om vila och ny energi på vårt hostels tak, med utsikt över stadens vakande vulkaner.
Vi drog till det lokala klostret, ett färgglatt komplex och en stad i staden varuti det en gång i tiden huserade nunnor i all tänkbar lyx och välmåga. Endast flickor från fina familjer fick vara med och leka, och vilka lekar sedan! Fester, inhyrda musiker, tjänare som passade opp dygnet runt och den besvärande pöbeln fick fint hålla sig utanför murarna. Slående likt en amerikansk sorority, utan kuddkrig i bara underkläderna då så klart. ...eller förresten vad vet jag? Heja nunnorna!
Det hela fick ett abrubt slut när påven satte upp nya regler för kloster världen över och systrarna försattes istället i en form av påtvingat religiöst slaveri helt isolerade från omvärlden – och nära nog varandra också. Vilket ju var mycket bättre.
Det bidde än mer religiöst feel-good när vi besökte Juanita, Inkajungfrun. Hon bor i ett riktigt fint museum i centrala Arequipa, vilket är passande då hon är mycket berömd. Låt mig berätta varför.
När vulkanerna runt omkring i Inkariket levde rövare så insåg givetvis prästerskapet att något måste göras. Den uppenbara lösningen var barnaoffer. Enter Juanita.
13 år gammal pyntades hon i de finaste av kläder och tvingade bestiga en vulkan, upp till en höjd av flera tusen meter, en strapats som är svår och farlig för en fullvuxen man. Uppe på toppen, med stor sannolikhet redan döende, så drogades hon och tvingades knäböja. Sen slog en av prästerna in skallbenet på henne med en klubba och stoppade henne i ett hål i marken.
På museet fick vi lära oss att detta var jättebra! Jo men visst! Där uppe på vulkanen frystorkades hon i marken, bevarades otroligt väl och det gjorde också allt de gravgods som följt med henne ner i hålet, och tack vare detta så vet vi nu mycket mer om Inkarikets kultur och seder. Visst kan det verka grymt, men det visar sig att det var en stor ära att få skallen inbankad, tillgänglig endast för barn från de finaste familjerna. Juanita skulle få sitta vid gudarnas sida – och hur skulle prästerna ha vetat att brutala barnamord inte har ens den minsta lilla effekt på seismisk aktivitet?
Så nu sitter Juanita i en genomskinlig frysbox i ett kallt och dunkelt rum i museet. Jätteliten är hon – och jättedöd. Men det går ändå inte att skaka av sig känslan av att hon är alldeles ensam och utsatt, frusen och bortglömd. Man vill inte lämna henne alldeles ensam igen.

Colca Valley
Dags för höjdsjuka! Familjen packade in sig i en minibuss med några andra strävsamma äventyrare och for för att spana på kondorer, klappa (och äta) alpackor och slå nytt höjdrekord. Vår guide gav ett inledande positivt intryck som en entusiastisk fyr och Peruansk källsorterings ensamme förkämpe, men intrycket falnade sen i takt med hans humör.
Tuggandes på kokablad, sugandes på kokagodis och sörplandes kokate (för att motverka höjdsjukan så klart!) besteg vi berg upp till strax under 5000 meters höjd. Svaghetskänslan slingrade sig runt min kropp, huvudet sprängde och tunnelseendet var inte långt borta. På plats satt dock redan ett gäng damer med lokala hantverk uppradade för konsumtion – nyttigt för ödmjukheten.
På vägen såg vi också söta små minillamor, viqunas, och vidunderliga utsikter avlöste varandra. Vi fick chansen att shoppa loss bland ett sammelsurium av olika alpackaullprodukter – och vi mådde hyfsat stadigt sämre hela tiden. Och sen började det regna också.
Men då vände plötsligt kurvan uppåt, tack vare ljuvt svaveldoftande varma källor, vars värma trängde hela vägen in till själen, och sparkade igång den igen med stålskodda tår. Jag kan också meddela att alpackor är jättesöta – och delikata!

Dagen därpå så bar det av för att spana efter väldigt stora fåglar. Jag såg ingen. Jonte och Farsan såg en dock. Kul för dem. Jag fick istället se små andiska kaniner, världens djupaste canyon och en tunnel genom berget som saknade både asfalt och belysning, vilket vår chaufför utnyttjade till max när han släckte alla ljus – och gasade.
Hyfsat spaka for vi så åter till Arequipa, med många höjdarupplevelser i bagaget, ett nytt höjdrekord och en förhöjd förståelse för höjd(ar)sjuka.

Höjdars!