Ett bönens hus för alla folk

Min bön och min avsikt med detta budskap är att väcka längtan, glädje och eld i ditt hjärta när det gäller bönens gåva och möjlighet. Samtidigt går det inte att tala om bön utan att tala om vånda, nöd och ansvar. Kanske är det för att både det härliga och besvärliga alltid går hand i hand när det gäller bön som gör det så svårt.

Visionen ett bönens hus för alla folk står kvar i Guds hjärta. Han söker människans uppmärksamhet och gemenskap och vill att alla ska bli räddade och lära känna sanningen (1 Tim 2:1-4). När Jesus driver ut köpmännen och deras kommers från templet är det just den lidelsen – passionen – som driver honom. ”Lidelsen för ditt hus ska förtära mig” (Joh 2:17). Tänk om den lidelsen kunde få ett grepp om våra hjärtan också.

1. Det är med glädje jag ber för er (Fil 1:3-11)

- Paulus hade ett alldeles särskilt förhållande till församlingen i Filippi. Det var den första staden i Makedonien (och i Europa men det hade kanske inte Paulus i sina tankar) som nåddes av evangeliet. När Paulus, Silas och teamet kommer till Filippi har de hört talas om att det skulle finnas ett böneställe nere vid en flod. Där fanns några kvinnor som de började samtala med och Herren öppnade hjärtat på en kvinna vid namn Lydia som tillsammans med sin familj kom till tro på Herren och lät döpa sig. Efter en andlig konfrontation där Paulus drivit ut en spådomsande blir Paulus och Silas offentligt pryglade och satta i fängelse. När Gud skakar på fängelset och alla fångars bojor lossnar är fångvaktaren beredd att ta sitt liv, men det blir till ett frälsningsmöte för honom och hela hans familj. Församlingen i Filippi visar Paulus en särskild kärlek och ser till att förse Paulus med olika gåvor (Fil 4:15f).
- Utifrån dessa varma relationer är det med glädje Paulus ber för församlingen. Han har sett hur en efter en av dem kommit till tro, och har hört att arbetet för evangeliet går vidare i Filippi. Och han vet att Gud ska fullborda det som är påbörjat. Dessa syskon finns djupt i hans hjärta. Och Paulus är också beroende av deras böner (Fil 1:19). Lika beroende som kroppen är av syre är församlingen beroende av att vi ber med och för varandra.
- Bön föder gemenskap som föder bön. När vi är nära Jesus är vi nära varandra. När vi talar om smågrupper är det för att stärka bönen och gemenskapen för att komma i tjänst för Gud tillsammans. Här ligger en oupptäckt glädje och väntar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sionförsamlingen i Norrköping alltmer ska präglas den glädjen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att smågrupper skulle bildas i flertal och att hela vårt hus blir präglat av bön. Inte för att vi måste. Inte för att uppfylla en religiös kvot. Utan bara för att vi vill och längtar efter det. Därför att vi har vår glädje i att be.

2. Om jag upphörde be för er (1 Sam 12:23)


- I berättelsen om profeten Samuel i gamla testamentet kräver folket att de ska få en kung så att de är lika de andra folken. Samuel är gammal och grå och hans söner går inte i hans fotspår. Samuel känner sig dissad av folket, och det gör Gud också. Men de får sin kung, Saul av Benjamins stam. Samuel förmedlar både sitt och Guds missbehag över det som hänt och folket utmanar profeten att inte sluta be för dem. De kommer ihåg vilken kraft och vilket inflytande Samuels bön haft för dem.
- Samuels svar är skakande och oerhört utmanade: ”Och själv skulle jag synda svårt mot Herren om jag upphörde att be för er” (1 Sam 12:23). För Samuel var förbönstjänsten för folket något väldigt viktigt, det var något Gud hade anförtrott honom. Oavsett att han var gammal och grå och att hans söner valt en annan väg skulle han så länge han kunde fortsätta att be för folket och vägleda dem. Kallelsen var inte kopplad till något yttre, det var en djup övertygelse om Guds kallelse.
- Jag är rädd att vi har upphört vår bönetjänst som församling och som kristna. Olika omständigheter har gjort att vi tagit ett steg tillbaka. När församlingarnas (de som har) bönemöten är de minst besökta är det ett tecken på att något inte står väl till. Men kallelsen Gud lagt på ditt och mitt liv kvarstår. Nu är det inte tid att upphöra att be.

3. Samma strid att utkämpa (Fil 1:30)

- Det pågår en andlig strid. Vi kämpar inte mot kött och blod utan mot ondskans andemakter i himlarymderna (Ef 6:12). Ibland undrar vi varför det går så trögt och varför det händer så lite. Det finns ett motstånd mot det Gud vill göra. Paulus hade upplevt det konkret och församlingen i Filippi hade sett motståndet. Vi har samma kamp att kämpa (1 Pet 5:9b).
- Utan strid vinns ingen seger. Om vi vinner seger på bönens område vinner vi seger på alla andra områden också. Vi har av någon oförklarlig anledning fått för oss att vi kan få se ett andligt genombrott utan ihållande uthållig bön. Men det har aldrig varit så och kommer aldrig att bli så. Och när vi hör om vad Gud gör på andra håll i världen och fascineras över det är det alltid kopplat till ett starkt böneliv.
- När vi bestämmer oss för att gå i bön kommer vi att uppleva hur saker förändras. Framförallt kommer vi själva att förändras. Vi ber inte för att ändra på Gud, men när vi kommer honom nära blir lika honom och får den kraft vi behöver för att leva våra liv som vi verkligen vill. I bönen blir den svage stark, där får den trötte kraft, där blir den modlöse frimodig, där börjar lågan brinna igen. Gud lönar den som söker honom.

Avslutning: ”Den som vill bedja får härlig lön!” sjöng vi förr. Att vara tillsammans med Jesus och varandra är en lön i sig. Att se hur Gud verkar i och genom en bönegemenskap är en annan lön. Det finns inget som vi möter eller upplever som vi inte kan ta inför Gud i bön. Där är vår trygghet och vår glädje. Och när du inte orkar be själv finns det en gemenskap som vill be för dig och bära dina bördor.

Fortsätt be! Ge aldrig upp, den som aldrig ger upp segrar alltid, den som alltid ger upp segrar aldrig. Vi upphör inte. Vi kliver inte åt sidan. Vi försummar inte det som är allra viktigast. Det är en bit kvar att löpa – låt oss fortsätta.

Må Gud ge oss passionen för ett bönens hus för alla folk.