Jag kommer ner mot Skillingavallen. Det är en solig och varm vårdag, min klass ska ha idrott. Jag går fram till min idrottslärare och säger ”Jag har glömt mina gympakläder, men jag kan gå hem och hämta dem lite snabbt.” Jag börjar gå hemåt och när jag väl kommer innanför dörren så har jag bara en tanke: Jag måste spela.
Jag började spela World of warcraft när jag var 14 år. Allt började med att en av mina vänner visade spelet för mig. Hon tyckte att jag skulle testa att ladda ner en 10-dagars trial, då man får testa på hur det är att spela. Jag trodde aldrig, verkligen aldrig, att jag någonsin i hela mitt liv skulle fastna för något spel, och speciellt inte World of warcraft. Men efter 10 dagar var jag fast.
Duglig i den "världen"
Jag önskade mig sedan spelet i julklapp, det var då det började spåra ur riktigt ordentligt. Det började med att jag kunde strunta i att sova på vardagarna bara för att få spela. Jag ville bara bli bättre och bättre i spelet och såklart, få mer vänner. Jag kände mig liksom duglig i den ”världen.” Min dator var inte avsedd för spel, och så fort den började krångla så kunde det sluta med att jag antingen slog sönder tangentbordet eller att jag slängde mig i sängen och började grina och slåss. Ännu värre var när min dator kraschade, då kändes det verkligen som att hela min värld gick under. Det här pågick alltså konstant i ungefär två år. Jag spelar även idag men nu har jag så otroligt mycket mer kontroll över spelet. Nu kan man säga att det är jag som kontrollerar spelet, inte spelet som kontrollerar mig. Det är så skönt att jag verkligen kan säga ifrån och sluta spela av mig själv, utan att någon behöver komma och säga till mig.
Förstå känslan
Det är många som har haft det här problemet, i alla fall de som har testat att spela. Det är helt sjukt egentligen hur man kan sätta ett spel före sitt egna liv, sitt riktiga liv. Det enda som finns i spelet är ju saker som man inte ens kan ta, se eller röra vid. Men folk som inte har spelat kan nog aldrig riktigt förstå känslan. Att få en ny sak till sin spelgubbe är som att vinna en miljon. Det gör så mycket men samtidigt så lite. Det är många unga, men även många gamla som spelar. Om man är ung och spelar så betyder det så mycket för en. Man har många vänner, man är verkligen bra på något man gör i spelet, man kan vara precis hur man vill, och ingen kan göra något åt det. Jag kan faktiskt erkänna att det här är en anledning till varför jag blev så beroende. Osäker på sig själv och inte MVG-barnet i skolan, men när man kommer hem och sätter sig vid datorn så är man bäst! Därför krossas en värld när datorn kraschar, spelet hänger sig eller när ens förälder säger åt en att man inte får spela. Det gör verkligen ont att de tar ifrån en något sådant, där man faktiskt känner att man är tillräcklig och populär.
Disciplin
Om man själv märker att det har gått över styr så ska man självklart sätta sig och fundera på om man verkligen vill sätta ett spel före sitt så kallade ”verkliga” liv. Men som tur var för mig så var det bara en fas. Idag är jag glad att jag faktiskt har disciplin när det gäller mitt spelande och att jag faktiskt kom över den fasen. Det beror mycket på att jag har blivit säkrare och starkare som person. Men när jag kommit hem efter skolan på en fredag så slänger jag ryggsäcken på sängen och intar data stolen och tänker: Nu är det helg, så nu är det dags att gamea!
