"Du vill bra gärna att vi ska klara nationella provet, va?" Han tittar på mig, nästan lite bekymrat. Som om det är mig han inte vill göra besviken.
Möjligen borde jag svara: "Det är inte för min skull du ska klara provet, utan för din egen". Men det säger jag inte. För faktum är att han har rätt. Jag vill bra gärna att de ska klara provet.
Finns det något roligare än när det går bra för ens elever? När de lyser av stolthet för att de klarat ett G eller ett VG på ett prov, fixat den sista uppgiften i en lång rad av åtgärdsprogram eller kan berätta om beröm de fått av någon lärare.
Riktigt glad blir jag när jag ser hur det går för mina elever efter gymnasieåren. Martins krönikor och Rasmus idrottsintervjuer i Folket. David som får ett kulturstipendium för sina fotografier. Yasmin intervjuad i radio om hur hon engagerar sig mot hedersrelaterat våld.
Eller den där lite blyga killen som kommer ner, berättar att han kommit in på en högskolekurs och bara bubblar av entusiasm över att han måste "läsa så att ögonen blöder".
Jag vet, jag vet. Det är inte min förtjänst. Det är deras eget arbete och engagemang som gör att det går bra för dem.
