Jag har grubblat fram och tillbaka på detta nu de senaste dagarna och jag har insett att det ibland kan vara lättare än man tror att missförstå varandra. Jag menar, det finns till och med vissa ord som har helt olika betydelse beroende på vilken dialekt man talar.
Grina till exempel. För mig som sörmlänning är grina ett annat ord för att gråta, men för en skåning är det en synonym för att skratta! Mer fel än så kan det ju inte bli.

Och om någon sa till mig att rörmokaren varit och bögat hemma hos dem skulle min första tanke vara något helt annat än att han helt enkelt bara utfört sitt jobb och mekat med rören.

Träligt
Jag brukar själv aldrig tänka på mig själv som att jag har en dialekt, men om man tänker efter finns det faktiskt en hel del ord här i Sörmland som inte alls passar in i vår fina rikssvenska. Om man ska ta lite exempel på typiska uttryck, har vi ju bland annat träligt istället för jobbigt eller omständigt, dona istället för fixa och nog slinker det med ett och annat vettu i slutet på meningar då och då.

Det var faktiskt min stockholmska kusin som påpekade och fick mig att inse att jag hade dialekt överhuvudtaget och hon tvekar än idag inte en sekund när det gäller att påpeka hur segt och trögt jag pratar.

När jag diskuterade dialekter idag med min kära mor fick jag höra att när hon var liten tog man minsann på sig en smula på huvudet och puppor på fötterna innan man gick ut genom durren och karta i träna, vilket enligt mig är något av det fånigaste jag någonsin hört. Men för henne och hennes vänner på den tiden, var det modern stockholmsslang, och när jag var uppe i Sundsvall och hälsade på för ett år sedan framkallade det långa och livliga diskussioner när jag påstod att deras ostkrokar faktiskt heter ostbågar. Alla vägrade bestämt att ge med sig och det är lite fascinerande enligt mig att en så liten sak kan framkalla så starka reaktioner.


En tavla utan färg
Det är bara ord och vad man än kallar det är ju faktiskt betydelsen den samma.
Men det är kanske så att dialekter och dialektala ord helt enkelt ligger människor varmt om hjärtat och det är svårt att bryta gamla vanor. Har man vant sig vid att säga gött istället för bra eller potät istället för potatis så känns det ovant och onaturligt att säga något annat. Och varför ska man ens behöva göra det? Om man tänker efter, visst skulle väl det svenska språket vara väldigt trist och tråkigt utan sina dialekter? Som en tavla utan färg, ritad med bara raka sträck. Hur tråkigt är inte det?

Dessutom fanns dialekterna här långt innan rikssvenskan och enligt mig är de en del av vårt historiska arv.

Och visst, kraftiga dialekter kan kanske leda till mindre kommunikationssvårigheter lite då och då men det kan det väl ändå få vara värt? Hur som helst är i alla fall dialekter väldigt charmiga, om du frågar mig, och om alla sprang runt och pratade rikssvenska hela dagarna tror jag att man skulle gå miste om många intressanta ord och uttryck.
Och om alla Sveriges underbara och underliga dialekter dog ut skulle i alla fall jag sakna dem en hel del.