Mordet på Lisa

Jag går ut, skrek Lisa när hon stod i dörr öppningen! Okej, skrek mamma tillbaka. Lisa gick ut. Lite längre bort bodde en man i ett spökhus. Lisa gick stigen mot spökhuset. När hon gick förbi grinden till spökhuset,hörde hon steg bakom sig.
Plötsligt kände hon något som tog henne om halsen. Efter ett tag låg hon på marken.
Hon var död! Där hemma hade mamma lagat färdigt maten. Efter tre timmar blev mamma orolig,så hon gick ut och letade. När hon gick längs stigen så såg hon Lisa!
Mamma grät jätte mycket. Hon ringde ambulansen och polisen. Hon berättade att Lisa hade gått ut och inte kommit tillbaka. Så jag gick ut och letade och fann henne död,sa mamma. Nästa natt begravde mamma Lisa i trädgården. När Lisas kropp låg i graven, steg hennes själ upp. Hon försökte få mammas uppmärksamhet. Men mamma märkte ingenting som rörde sig i mörkret, utan gick in till huset för att sova.
Nästa dag hörde mamma att någon knackade på dörren. Mamma gick för att öppna dörren. Där ute fanns en man. Han hade en röd keps, vit tröja med en svart kavaj. På
tröjan fanns det blod droppar. Mamman blev väldigt rädd. Den mystiska figuren såg väldigt farlig ut. Han sa : Hej jag heter Jonny, vad heter du? Mamma svara: Sara Lindborg! Jonny sträckte fram handen. Mamma skakade hand med den mystiska personen. Sara frågade: Vad gör du här? Jag undrar om du vet vem som tog upp den döda flickan som jag mördade,sa Jonny? Mamma sa nej och bjöd in honom på en kopp te!Hon sa till Jonny:Vänta här en stund. Hon gick in i sitt rum mot telefonen.
Hon lyfte på luren och slog numret till polisen. När de fick reda på att mördaren satt på stolen i hennes hus kom de snabbaste dom kunde. Nästa dag så kände Sara sig väldigt ledsen över att Lisa hade dött. Hon sörjde och då ringde det på dörren. Sara gick och öppnade dörren. Där ute stod Lisa. Hon var blek i ansiktet. Hennes tomma blick skrämde Sara.
-Lisa? frågade Sara.
När hon sa det så försvann Lisa mystiskt. Sara blev stående helt ensam.
Hon frågade sig själv om hon hade drömt. Hon nypte sig i armen, men det var inte någon dröm. Hon började gråta glädjetårar. För nu visste hon att Lisa hade det bra!