Kulturkrock; en enerverande bloggares memoarer

Tisdag kl. 8.30: Jag väcks brutalt av lärarens röst som skar igenom tystnaden. Vi hade blivit utsända att bli tidningsgruppen (utsända och utsända, lämnar man inte in lappen så åker man på det här!) och temaveckan skulle helgas åt att både göra en egen tidning och en internetdagbok på Le-Monte. Jag misstänkte att det skulle bli många skratt under veckan (av mig alltså, alla andra kommer att få jobba hårt) så jag antog jobbet som förste dagbokskrivare. I den här artikeln kommer jag att dokumentera veckan i samtliga grupper, och i ett försök att göra texten måttligt anständig så har jag lovat mig själv att uppföra mig och inte skända ytterligare ett arbete med bra förutsättningar. Men jag lovade också att sluta skrika skällsord efter vår vackra stads mer blonderade invånare, så jag är nog inte rätt person att lova någonting.

Dagen startades med en genomgång och fördelande av arbetsuppgifter, och timmen efter upptogs mest av hårt och effektivt arbete bestående av att surfa på Internet och peta tänderna. Sedan slog klockan 9.30. Plötsligt rusade vi ut för att få ihop så mycket meningslös information som möjligt på kortast tid, och resultatet var slående. Våra flitiga elever hade några veckor tidigare blivit indelade i grupper: litteratur, tidningsredaktion, film, radio, skapade & bild och dockteater. Min första inblick i hur grupperna arbetade var när jag steg in i rummet där ett av skapa-grupperna jobbade, och jag genast fick ducka för en bit flygande lera. En modig, optimistisk och smått naiv lärare har antagit utmaningen med att ge tre kilo våt lera till en grupp hyperaktiva lågstadieelever, och allt jag kan säga är att vår slöjdsal aldrig kommer att bli sig lik igen. Bildgruppen jobbade hårt och kreativt, och de mest abstrakta idéerna kom sprudlande ur eleverna som vinterkräksjukan. Tyvärr så får jag meddela att inte alla höll den här standarden, vilken man kunde bevittna när man såg en viss Erik J från nian som sprang runt i en svart ninjadräkt utanför S:t Thomasskolan. Senare fick jag reda på att det fanns en baktanke med allt det här: ursäkten var att de var med i filmgruppen. Filmgruppen, som hålls av Anders, går ut på att alla ska spela in en film på vardera 5 minuter som senare ska sättas ihop till ett 30 minuter långt program som ska redovisas fredag eftermiddag. När jag intervjuade några av grupperna så delgavs jag många produktiva förslag, bland annat en lundensisk version av ”Packat och klart” och en uppfinningsrik reklamfilm. Jag fick tillåtelse att intervjua Erik J och Simon W i filmgruppen, som beskrev sin skapelse som en ”allmänt flummig film ingen kommer att skratta åt”. Medan pojkarna desperat inväntar puberteten planerades det salvor av så kallade ”skämt” och vaga filmtermer. Manusen verkade inte bli mycket längre än två rader, en handritad gubbe och lite dregel, men humöret var ständigt på topp.

På vägen tillbaka till redaktionen blev jag överfallen av ett gäng Lordi-fans som hade rättighetsproblem gällande låtar i sitt radioprogram, men allt löste sig i slutändan. Jag fick även bevittna hur musikalgruppen arbetade, där inte bara kulisser och kostymer sattes samman, men även en fantastisk repertoar av musik och skådespel. Även om ingen verkar ha några moraliska befattningar som hindrar dem att våldföra sig på det stackars trumsetet så är schemat strikt, och alla följer planeringen till punkt och pricka.

Litteraturgruppen satt tysta och läste böcker av kända Lunda-författare, och stämningen var lugn och lärande. Tyvärr kan man inte säga det samma om dansgruppen, för där var det hålligång hela dagen. Efter en lång uppvärmning bestående av lekar fick de gå till stadsparken och planera en dans som är inspirerad av något de sett därifrån. Barnen dansar glatt utan att känna någon pinsamhet, och det dröjde inte länge innan de självmant delade in sig i grupper och skapade en dansformation till en låt de själva valt. Det är så man blir stolt!

Onsdag: Planeringen informerade oss att idag var det dags för studiebesök till Sydsvenskans redaktion. Dagens upplevelser inleds med ett traumatiskt tandläkarbesök, men det dröjer inte länge innan jag stormar Sydsvenskans byggnad i hopp om att få veta lite mer om hur Lunds främsta journalister jobbar. Efter ett inspirerande morgonmöte fick vi intervjua både en fotograf och en av reportrarna, där vi fick en inblick i media-världen och skrev ner många basala saker man behöver tänka på om man vill bli journalist. Redaktionen var fullständigt belamrad med papper, tidningar och laptopar, tempot stressigt men tydligen givande och väggarna täckta av urklipp från olika löpsedlar, utmärkelser och bilder på fåglar i promiskuösa ställningar. Det skulle inte förvåna mig om de blev lite ställda över vårt besök; de verkade inte så vana vid så talföra intervjuare och våra provokativa bilder av deras papperskorgar. Men vistelsen var mer än lyckad, och vi lämnade byggnaden med ett leende på läpparna och en billig penna i fickan.

Efter en mindre lyckad lunch tillbringade resten av gruppen eftermiddagen med att redigera tidningen, effektivt skriva artiklar och brainstorma fram nya idéer på löpande band. Jag däremot hade lyckats med bravaden att glömma allt mitt arbete hemma (stor betoning på ordet ”glömma”) och fick istället knacka ihop nåt skapligt halv 1 på natten.

Till skillnad från tisdagen var onsdagen ganska lugn; litteraturgruppen fick åka till biblioteket, och de andra grupperna jobbade på som vanligt. Crispin och Markus i nian lyckades avsluta sitt radioprojekt, stora kulisser målades upp till teater/musikalgruppen och dansgruppen övade flitigt och, enligt min åsikt, en aning vigoröst. Trots att ingen direkt vill erkänna det så verkar alla ha ganska roligt, vilket är ett oerhört ouppnåelig tillstånd att frammana.

Resultaten får vi inte se förrän på fredag, då vi får se en redovisning av allt material på gott och ont. Jag betvivlar att resultatet kommer att bli något annat än gott, men den som lever får se. Jagshemash!

Torsdag: Upptäcksfärden genom LMG’s mörka korridorer gav oss en bättre inblick i skolans vilda kulturutbud, där eleverna jobbade hårt för att avsluta sina projekt inför fredagens redovisning. Efter att ha lyssnat lite på de engelska versionerna av radiogruppens arbeten och bevittnat de flestas färdiga filmer vandrade jag min väg ner genom salarna för att fastställa vad resten av skolan höll på med. Skapandegruppen hade med sina perfektionistiska anlag nitiskt skapat fantastiska återskapningar av byggnader i Lund, bland annat Domkyrkan och Lundagård. De hade även med andaktig precision flyttat fotbollsspelet hela åtta centimeter för att med den och lite kvarlämnade Halloween-girlanger skapa en konstellation som inte var av denna värld. Skulpturgruppen lät fantasin flöda fritt och skapade allehanda figurer i både lera, trä och gips, och under onsdagen så hade de tillbringat förmiddagen på Skissernas museum.

När jag sedan förflyttade mig upp till bildgruppen så blev jag informerad om att de hade influerats av Oscar Reutersvärds enligt rymdens lagar omöjliga figurer, och tagit ut sina inspirationer på både duk och papper. Att förstå hur de bar sig åt för att rita de här konstverken var som att försöka ta en kaka från en premenstruell kvinna, så jag gav upp och sökte mig istället in till den andra byggnaden, där en Britneyformation höll på att skapas i dansgruppen, vilket visade att det finns hopp om att omvända några av killarna på skolan till råbarkade feminister, när jag gick igenom Ulfs klassrum för att hålla mig informerad om dockteaterns framgångar.

Efter en tids tyst arbete i min grupp med vår papperstidnings alla artiklar så fick vi veta att en för tidig föreställning av Teater/Musikal-gruppen hölls i biblioteket. Det var en fantastisk uppvisning av musik, dans, genomtänkta repliker och ett extraordinärt band. Självklart förgylldes detta med trumfkortet Andreas L från nian iklädd klänning och Pippi Långstrump-peruk, ett dåd som precis överträffade gårdagens S:t Thomas kravaller.

Fredag: Domedagen. Ragnarök. Armageddon. Beach 2007. REDOVISNINGSDAG. Nu var det dags att visa upp vad man har presterat, så gångtempot var en aning långsnabbare än gatlopp. I ett försök att både behålla sin stolthet som ”jag-är-ungdomsrebell-och-skiter-i-skolan” och att visa att man faktiskt gjorde det bästa jobbet så tillbringades den första halvtimmen mest med att man sprang runt och klankade ner på sina kära vänners arbeten, men efter ett tag så lugnade folk ner sig och tog sig tid att se på allt som LMG har åstadkommit på så kort tid. En snabb resumé av gruppernas resultat lyder så här:

Film & Radio: Pretentiöst, informativt och humoristiskt, men en mängd olika teman, vinklar och soundtrack. Med en mängd elektroniska hjälpmedel har de framställt mediaklipp i en klass för sig. Bra jobbat! Film Radio
Skapande: Sagolikt fantasifyllt, originellt och nytänkande. Barnen har tagit sina material och skapat mer än bara figurer, bilder och byggnader – de har skapat levande kultur.
Tidning: Vi har jobbat hårt och varit uppmärksamma, och resultatet blev den mångsidiga tidningen ”Flygande rosa elefanter” och den här värdelösa artikeln. Njut!
Litteratur: Litteraturgruppen har hunnit med det mesta; skrivit noveller, dikter, föredrag om lundensiska författare, diskuterat böcker och självklart läst en stor del av tiden.
Dockteater: Med finlir och tungan rätt i mun har gruppen gjort en dockteater som de sedan visade upp för nyfikna besökare. Aldrig har det varit så roligt att se folk huka bakom en kartongbit och vifta med talande dockor.
Dans: Välkoordinerat, fiffigt och originellt. Gruppmedlemmarna har associerat fritt och producerat fabulösa dansstycken med endast hjälp av fina kläder, intressant musik och deras egna val av roande danssteg. Nya begrepp som discoväxter, fontänbalett, paraplytango och älvskutt växte fram allt eftersom showen pågick, och vi fick alla en drömsk blick och en smula dregel i mungipan när Amila framförde en lysande hiphopinspirerad breakdance och när en anonym flicka chockerade oss alla med en aning vigorös magdans som skulle ha knäckt vilken normal människas rygg som helst.

Efter rusningstiden som utlöstes av faktumet att klockan var 13.30 och att vi fick sluta tidigt så satt jag kvar ett par sekunder i klassrummet av två anledningar: för det första ville jag inte bli krossad av en hord fritidshungriga högstadieelever, men jag ville även insupa faktumet att vi kom in hit i måndags som sömngångare, och gick ut härifrån som kulturbesudlade ungdomar. Success!