Den skandinaviska vargstammen är inte lika hotad av inavel som experterna trott. En ny studie avslöjar att vargarna med den största genetiska variationen lyckas bäst när djuren väljer partner för att fortplantar sig. På så vis begränsas förlusterna av variation i hela stammen.

Studien, som utförts av en grupp svenska och norska forskare under ledning av professor Staffan Bensch vid ekologiska institutionen på Lunds universitet, publiceras i den vetenskapliga tidskriften Public Library of Science (061220).

-Det vore farligt att dra slutsatsen att inavel inte spelar någon roll. Men resultaten antyder att den genetiska variationen går förlorad betydligt långsammare än väntat. Det ger nytt hopp för framtiden, säger Bensch till Arbetarbladet.

Den skandinaviska vargstammen idag består av uppemot 150 vargar. Den grundades av ett par som vandrade in österifrån 1983 och som sen började fortplanta sig. Sju år senare invandrade ytterligare en varg och det är från dessa tre djur som alla våra vargar härstammar.

Skadliga effekter

Det ringa antalet djur har givetvis inneburit att nära släktingar parat sig med varandra och inavel har länge setts som ett dödligt hot mot stammen. Risken att skadliga anlag sprids till avkomman är ju större om många individer bär på dem. Inaveln verkar också ha lett till att vargarna föder allt färre ungar per kull än de gjort tidigare.

Å andra sidan borde, enligt gängse teorier, de skadliga effekterna i dag vara större än vad de bevisligen är, eftersom genetisk variation går förlorad ganska snabbt för varje generation i en liten population med få grundare.

Det vanliga måttet på inavel är den så kallade inavelskoefficienten, som beräknas mellan 0 och 1. Vargarna i Sverige är i dag så nära släkt med varandra att de har en koefficient på nästan 0,25, vilket är lika högt som mellan syskon. Ändå har effekterna varit begränsade. Varför?

Forskarna kunde ta sig an problemet tack vare den unika kunskapsbank som byggts upp över de svenska vargarna, med bland annat ett komplett släktträd där varje individ finns representerad. Den genetiska variationen hos så gott som samtliga vargar har analyserats och jämförts.

Variation belönas

Resultatet är förvånande. Den genetiska variationen i stammen har minskat betydligt långsammare än vad någon kunnat tro. Variationen är med andra ord större än vad den borde vara med en så hög inavelskoefficient som 0,25.

Orsaken är att de vargar som haft högst genetisk variation konstant lyckats bäst med att föra sina gener vidare.

Stammen är visserligen inavlad, men även i en sådan stam finns det alltid individer som är något mindre inavlade än de andra - och det är dessa individer som stått högst i kurs när det naturliga urvalet sållat och valt.

-Det tycks röra sig om en ganska hård selektion. Men vi har ingen aning om hur den går till i praktiken, säger Bensch till Arbetarbladet.

-Det kan vara så att djuren med högst genetisk variation lyckas bättre för att de är starkare, eller har färre sjukdomar. Men det kan också vara så att de väljs ut av det motsatta könet.

Den senare tanken bygger med andra ord på att genetisk variation är attraktivt. Hur djuren bär sig åt för att upptäcka detta vet man inte, men att döma av resultatet av studien är det möjligt att de har en sådan förmåga.

Bensch och hans kollegor tror att studien är betydelsefull inte bara för förståelsen av de svensk-norska vargarna, utan också för naturskyddet världen över. På flera håll i världen finns små, isolerade populationer av stora rovdjur - vargar i USA, lejon i Tanzania och Sydafrika, leoparder i Sibirien - och det är viktigt att kunna göra realistiska bedömningar av deras överlevnadsmöjligheter.

-Slutsatsen blir att en enstaka immigrant är extremt betydelsefull för en isolerad stam, eftersom effekterna av det nya genetiska tillskottet kvarstår längre än vad man tidigare trott, säger Bensch till Arbetarbladet.