När Frantz Fanons befrielsepamflett Jordens fördömda utgavs i Frankrike 1961 förbjöds den direkt. Att tala om de underkuvades rätt att ta till vapen mitt under brinnande kolonialkrig i Algeriet var för mycket för den franska censuren.
När den nu åter ges ut på svenska – dock med en översättning från 1969 - har den fått en lyskraft som närmar sig Kommunistiska manifestets.
Titeln anspelar på första raden i den franska texten till Internationalen, en svensk översättning borde kanske ha varit ”Trälar uti alla stater” för att ge de rätta associationerna.
Just det här med ALLA är en av poängerna. Jordens fördömda, HELA jordens.
Den klassiska marxismen såg den socialistiska revolutionen som en sak för industriarbetarklassen i Nord. Först måste alltså ett fullfjädrat kapitalistiskt samhälle skapas – och med det den arbetarklass som skulle bli dess dödgrävare. De icke-industrialiserade delarna av världen måste därför först moderniseras. Koloniernas folk kunde aldrig vara revolutionärer. Marx själv betraktade till exempel kolonialiseringen av Indien som ett slags civiliseringsprojekt – även om han var kritisk till de brutala metoderna.
Fanon för in periferins bondebefolkning i beräkningen.

En viktig förklaring till Fanons betydelse är nog att boken skrevs i vad som i efterhand kan ses som ett slags brytningstid för vänstern. Revolutionen hade segrat i Kina och med Vietnamkriget och stödet till befrielserörelser i Afrika och Latinamerika förskjöts fokus för den europeiska vänsterns kamp – och hopp – till tredje världen. Medan revolutionen på hemmaplan lät vänta på sig – och allt färre trodde väl på allvar att den kunde bli av – så såg man hur de unga befrielserörelserna slog tillbaka imperialismen i land efter land. Plötsligt var det från Syd som socialismens framtid tycktes komma. Teoretiker som Samir Amin och Andre Gunder Frank fick genomslag för sina idéer om de ojämlika beroendena mellan Nord och Syd och med tiden anammade också den europeiska vänstern anti-rasismen som en grundpelare i den egna ideologin.

Arbetarna i Europa må vara förtryckta, det medger Fanon, men i kolonin finns inte ens någon fernissa av civilisation mellan kolonialmaktens bajonetter och de underlydandes kroppar. Här är utsattheten fullständig. Kolonialherrarna lever i sin egen värld av överflöd; de är de erkända människorna, civilisatörerna. De talar om mänskliga rättigheter, men bygger sin utplundring på rå våldsmakt. De kolonialiserade lever för sig, på avstånd, fast ändå helt nära, de har fråntagits sin mänsklighet, sin värdighet och sin egendom och tvingas arbeta, bokstavligen som djur, för att upprätthålla moderlandets rikedom. De är jordens verkligt fördömda.

De har två strider att utkämpa. Den ena för nationell befrielse. Den andra för social rättvisa och demokrati. Européernas idéer om mänskliga rättigheter ska förverkligas – för alla.
Först måste kolonialmakten skrämmas på flykten. Det ska ske genom politisk mobilisering och väpnad kamp - Fanon ser (den väpnade) kampen som både nödvändig och, i någon mening, som ett sätt för den underkuvade att återupprätta sig som subjekt, som människa.
De ska stiga upp och slå sig fria.

Det politiska subjekt som sätter bollen i rullning, Fanons hjältar, är de bland städernas revolutionärer, som beger sig ut på landsbygden och går ”i folkets skola”, som knyter an till böndernas konkreta missnöje, lär och lär ut, och bygger den politiska front som kan knäcka främlingarna. Jag tänker mig en Che Guevara eller, ännu hellre, en Subcomandante Marcos.

Pamfletten – för det mer en upprorspamflett än ett teoretiskt verk – bubblar av ilsken energi. Ständigt får man känslan av att detta, just detta, måste sägas, detta är viktigt – en känsla som naturligtvis bara understryks om man vet att Fanon dikterade boken på sin dödsbädd.
Den som är det minsta svag för revolutionär agitation och stora drömmar om en ny människa kan knappast undvika att ryckas med.

Samtidigt finns det en del problem. Det är en romantisk bild av folket, eller snarare bönderna, som Fanon tecknar. Även om de, medger Fanon, inte alltid har rätt, så är de hederliga och öppna, disciplinerade och sociala, men framförallt naturligt upproriska.
Man kan för all del förstå att Fanon vill ta bönderna i försvar mot allt det förakt de ständigt mött både från borgare och socialistiska revolutionärer – och naturligvis är det behändigt att berömma dem man vill mobilisera. Men det hindrar inte att han nog skriver fram en bonde som inte riktigt finns.
Liknande föreställningar om ”det goda folket” eller ”den goda arbetarklassen” kan man för övrigt fortfarande möta ibland inom vänstern - vilket inte bara är fördomsfullt utan också ärligt talat står i strid med mycket av de historiska erfarenheterna av folklig rasism och fascism.
Hans exempel är också mycket svepande. Han berättar sällan vilka länders erfarenheter han konkret talar om – utan klumpar ihop dem till en enda.
Det är också en mycket manlig historia. Kvinnorna sjunger lovsånger till hjältarna, men är i övrigt nästan osynliga. Befrielsekamp är en sak för karlar.
Dessutom är hans inställning till nationalismen närmast naiv. Han varnar för och fördömer nationalismens urartning i chauvinism och främlingshat, men verkar inte inse att han leker med elden när han själv vurmar intensivt för att mobilisera på nationalkänsla mot kolonialväldet.

Men bara självständighet räcker ingenstans. Ska det vara någon mening, så måste också de koloniala strukturerna brytas: samhället måste omorganiseras så att de fattiga får del av frukterna av sitt arbete.
Fanon är benhård på den punkten, en rätt stor del av boken ägnas åt att varna för de inhemska eliternas ränker. Den lilla borgarklassen i kolonierna kan mycket väl sluta upp i befrielsekampen, men dess mål är inte social revolution, utan bara att ersätta de vita vid köttgrytorna.”Nitiskt understryker de hur nödvändigt det är att utplundringen av nationen blir en nationell angelägenhet.” Och då är mycket lite vunnet – särskilt som denna borgarklass saknar de europeiska kapitalisternas historiska framåtanda, dess förmåga att bygga industrier, att omsätta kapital i produktion. Snarare är de ett slags lata köpmän, som gärna berikar sig, men ingenting skapar, skäller Fanon. De bibehåller gärna de gamla maktstrukturerna, inklusive handeln med det gamla moderlandet. Kolonialismen blir nykolononialt beroende, men med en infödd elit som mellanhand.
I dessa avsnitt är det som om Fanon kunde se in i framtiden. Han föregriper här snart sagt alla de problem som många av de befriade länderna står mitt uppe i idag: korruption, brist på investeringar, fjärrstyrning från utlandet och gigantiska klassklyftor.

Vad har vi då för nytta av Fanon idag? Vad är värt att hålla fast vid efter 45 år av nya erfarenheter?
Ja, en del av tankegodset bör nog överges. Även om Fanons överordande mål är social rättvisa och människovärde åt de förtryckta oavsett om de befinner sig i Syd eller Nord – och inte statssuveränitet per se - så är hans universalverktyg den suveräna statsmakten. Det är genom att ta makten över staten som nationen, folket, gör sig fritt.
Och även om statsmakten förstås är viktig, så är makten över staten antagligen helt otillräcklig.
Efter Sovjetunionens fall är varje försök att upprätta det slags ”befriade områden” som östblocket gjorde (falska) anspråk på att vara närmast otänkbara. Ingen stat kan avskärma sig från den kapitalistiska världsekonomin, utan är djupt indragen i komplicerade nätverk av politiska och ekonomiska relationer. Suveräniteten är med andra ord inte bara starkt begränsad, utan också, vill jag påstå, oerhört svår, kanske omöjlig, att upprätta. Också när radikala rörelser tar makten – som ANC i Sydafrika eller arbetarpartiet PT i Brasilien – så tvingas man föra en politik som ständigt måste ta hänsyn till finanskapitalister och utländska investerare – vilket minskar utrymmet för sociala reformer. De internationella spelreglerna – för handel, investeringar, patenträttigheter och migration - måste därför också förändras radikalt om en det ska finnas något hopp om global utjämning.

Den väpnade kampen var framgångsrik för befrielsen av kolonierna – även om priset i många fall var ohyggligt för alla inblandade. Däremot har den sedan Fanon skrev sin bok ofta visat sig vara en återvändsgränd i kampen för social rättvisa. Vänstern har nu snart sagt överallt – åtminstone för stunden – sagt farväl till vapnen. Gerillarörelserna har krossats, terrorgrupperna utraderats, de folkliga revolterna oftast uteblivit. Istället stiger nu väldiga folkrörelser och allianser av folkrörelser fram och tar makten i politiska val i land efter land i Latinamerika.

Men Fanons viktigaste bidrag – att tala om människorna i Syd som subjekt i en omvandling av världen – består. Se bara på den så kallad globaliseringsrörelsen, vars ryggrad utan tvekan är fackföreningar, småbonderörelser, jordlösa och kvinnoorganisationer från den fattiga världen.
Och de rika ländernas hyckleri – massakrer i demokratins namn, ockupationer i frihetens och stängda gränser i välståndets - ja, det består också.

Frantz Fanon
Jordens fördömda

Översättning: Per-Olov Zennström
Leopard förlag




ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD