KRÖNIKA. Debatten om konstnärens Lars Vilks teckning av profeten Mohammed som rondellhund har tagit olika vändningar den här sommaren. Under en kort period verkade det som den faktiskt skulle leda till en konstruktiv dialog och ett samtal om religions- och yttrandefrihet, om kränkning och respekt. När Vilks rondellhundsprofet inte visades på flera ställen hände det som gick på tvärs mot mediadramaturgin - Sekulära muslimer i Sverige (SEMUS) ville ordna en visning med efterföljande samtal tillsammans med den muslimska kulturtidskriften Minaret. Det som verkade vara en låst situation var på väg att bli ett riktigt intressant samtal, där Lars Vilks skulle få presentera sina bilder och motivera varför han gjort dem, och där de muslimska företrädarna skulle få berätta om varför det upplevs som en kränkning att bilderna visas. Det bådade gott.

Men vi vet hur det gick. Vilks publicerade - visserligen provocerad av en krönikör - en bild av en "klassisk" judesugga på sin blogg. För att inte riskera att förknippas med denna drog sig Minaret och SEMUS ur visningen, och plötsligt är vi i samma situation som vid förra omgångens Mohammed-karikatyrer: publicera eller inte? Tidningarna hamnar i ett märkligt chicken-race, där man tror sig behöva ta in bilderna för visa att det är möjligt enligt tryckfriheten att göra det. Och religiösa och politiska ledare i muslimska länder kan plocka billiga poäng på det islamfientliga väst. Tillbaks i den förutsägbara mediadramaturgin.

Jag tycker att frågorna blir väldigt märkliga i det här sammanhanget. Självklart ska tryckfriheten inte kompromissas, och i en demokrati får man leva med att människor säger saker man inte gillar eller som till och med är kränkande. Det kan inte vara förbjudet att publicera nidbilder av profeten Mohammed. Men jag har svårt att uppfatta detta som det stora hotet mot demokratin i Sverige idag. En betydligt intressantare fråga är varför det är så angeläget att få kränka just muslimer?

Hur muslimer, som grupp och som individer, behandlas i Sverige av myndigheter, i medierna och av människor i allmänhet är i min mening en betydligt viktigare indikator på tillståndet i vårt land, än vilka lokaltidningar som "vågar" publicera teckningar som knappast ifrågasätter rådande maktordning. Den här historien hade kunnat leda fram till ett samtal där dessa frågor faktiskt hamnade i fokus. Istället är vi gått ett steg fram och två tillbaks - där vi kan fortsätta att se världen och "de andra" utan att egentligen mötas och få våra uppfattningar ifrågasatta. Men det kanske inte var det vi hade tryckfriheten till?