Genom den internationalisering som sker på i stort sett alla områden blir det allt viktigare att känna till förhållandena i andra länder. En sådan fråga är vilka arbetsrättsliga regler som gäller när företag bedriver verksamhet utomlands eller när arbetstagare tar anställning i något annat land.
Inom arbetsrätten är det naturligtvis viktigt att följa den harmonisering av reglerna som sker inom EU. I detta sammanhang får man dock inte glömma bort att de nordiska länderna på många sätt är ett särskilt geografiskt område med lång tradition av nära politiska och ekonomiska förbindelser. De nordiska grannländerna har täta kopplingar till varandra när det gäller näringsliv och arbetsmarknad. Denna gemenskap har snarare ökat än minskat under senare tid.
Det finns därför anledning att uppmärksamma likheter och skillnader i de arbetsrättsliga reglerna i de nordiska länderna och då närmast vad gäller förhållandena i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Här är några grunddrag i de olika ländernas arbetsrättsliga system. Vi gör också några jämförelser rörande reglerna om ingående och upphörande av anställning.
De arbetsrättliga systemen
De regler som gäller i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i de aktuella nordiska länderna finns i lagstiftning, kollektivavtal och i individuella anställningsavtal. Inom ramen för dessa regler har arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet och att anställa och säga upp personal. Både arbetsgivare och arbetstagare är i hög grad organiserade i arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Det finns starka huvudorganisationer och organisationer inom olika branscher eller yrken som tecknar kollektivavtal. Även enskilda arbetsgivare kan teckna kollektivavtal. Detta sker då ofta i anslutning till ett centralt kollektivavtal. Organisationsgraden bland de anställda är bland de högsta i världen och ligger uppemot 80 procent i Sverige, Danmark och Finland. I Norge är denna siffra lägre, omkring 60 procent.
När det gäller förhållandet mellan lagstiftning och avtal och hur lagregler och avtalsregler samverkar finns betydande likheter, men också vissa skillnader mellan de nordiska länderna. Gemensamt är att kollektivavtalen spelar en mycket viktig roll för att reglera löner och andra anställningsvillkor. Danmark skiljer dock ut sig genom att anställningsvillkoren i högre grad än i de övriga länderna regleras i kollektivavtal och i mindre utsträckning i lag. Om anställningsförhållandena täcks av ett kollektivavtal är den allmänna utgångspunkten i Danmark att de direkta, allmänt tillämpliga reglerna rörande anställningen finns i avtalet med tillägg av eventuell lagstiftning. Speciellt för Finland är att kollektivavtalen som huvudprincip har allmän giltighet. Det innebär att man även på en oorganiserad arbetsplats måste följa ett kollektivavtal som minimivillkor. En särskild nämnd slår fast vilka kollektivavtal som är allmänt gällande.
Gemensamt för de nordiska länderna är också att kollektivavtalen grundar fredsplikt. Det innebär att det är förbjudet att vidta strejker eller andra stridsåtgärder så länge ett kollektivavtal gäller. Typiskt för arbetsrätten i de olika länderna är också att lagstiftningen i vissa delar är dispositiv, det vill säga det är möjligt att genom avtal avvika från en lagregel. Normalt sett krävs att avvikelsen sker genom kollektivavtal.
Läs hela artikeln (pdf)
Skriv ut
