Inger Nordhedens tal i Almedalen 2023

Om du nu envisas med att arbeta med grammatik på mellanstadiet kan du väl i alla fall använda viktiga ord. Använd kärlek, vänskap, lycka, sorg, ömhet och gemenskap. Orden kom från min metodiklektor på lärarhögskolan när han var på besök i min praktikklass. Hans ord har följt mig sedan dess. Grundskolan är ju obligatorisk och då måste innehållet vara det allra viktigaste. Att det eleverna lär sig är just det som förbereder dem för ett gott liv.

Inom Freinetpedagogiken, som jag representerar, är basen för allt arbete ett mångfacetterat och mångkulturellt samhälle. Det kommer så klart inte utan stora ansträngningar. Celestin Freinet insåg det redan i början av nittonhundratalet när han tillsammans med sina elever vågade kritisera de etablerade intuitionerna, i första hand kyrkans makt över barns lärande. Att barn och ungdomar behöver forum för att hitta uttrycksformer slog Freinet fast och lät eleverna skriva skoltidningar, ha väggtidningar med förslag till förbättringar och kritik av sådant de ville kritisera, och inte minst träffas i olika möten, stormöten och möten med det omgivande samhället.

Inom Freinetrörelsen är begreppet kommunikation centralt. Ett exempel är ett temaarbete på just kommunikation. Eftersom min lärargärning alltid varit i det mångkulturella norra Botkyrka blir språket otroligt viktigt. Vi menar att barnens modersmål är nyckeln till det svenska språket. Vi menar att det språk och det liv som barnen har med i bagaget måste få duga. Barnens föräldrar måste få känna att skolan räknar dem som viktiga i deras barns liv och att skolan därför vill lyssna på dem. 

I min senaste åldersblandade lågstadieklass inventerade vi vilka ord som kunde rymmas i begreppet kommunikation och eleverna kom då på ord som tåg, cykel, bil, buss men också ord som samarbete, lyssna, älska och kämpa. Vartefter tiden gick fyllde vi på ett schema i korridoren med ord från barnens modersmål. De fick hjälp av föräldrar och äldre syskon som passerade. Föräldrarna blev mer och mer engagerade och jag tror att de kände sig viktiga. De kommenterade ord och begrepp och hade roligt åt att de inte kunde komma på ord på sina modersmål för rulltrappa eller föräldramöte. För de orden behövdes inte när de var små och bodde t ex i Midyat i sydöstra Turkiet.

När vi på Freinetskolan Kastanjen väljer temaarbete så präglas de alltid av vilka elever som finns på skolan. Föräldrarna har visserligen valt skolan men ska sanningen fram är det ofta närhetsprincipen som gäller men också att djungeltelegrafen sagt att det är en bra skola för turkar, syrianer och kurder där de olika etniska grupperna lär sig att samarbeta. Temaarbetena heter då t ex Migration, Religion, Lika-Olika, Hembygd eller Världens uppfinningar. Det är där föräldrarna kommer in. Ett exempel är temat Hembygd.

Jag gjorde så att jag bad eleverna gå hem och intervjua sina föräldrar eller farföräldrar om hur det var att växa upp i Kulu, Diarbakyir, Midyat eller Konya. Barnen kom tillbaka med livfulla berättelser om lekar, skolans roll, betydelsen av den sociala kontrollen från byns invånare men också om naturen, djuren och maten som de tagit med sig till sitt nya hemland. Eleverna skrev ner berättelserna som vi sedan sammanställde i ett temanummer av skoltidningen.

Föräldrarna hörde av sig och var väldigt glada att bjudas in på detta sätt och särskilt att jag tagit hänsyn till den kultur som för alltid kommit att prägla dem och som de nu ville föra över till sina barn. De skickade med bilder från sina hemländer som vi använde till en stor utställning om barnens urprungskulur.

Jag förde sedan in en ny nivå och lade fokus på allt motsvarande i Sverige. För Sverige är ju deras barns hemland. Det hemland som de ska vara stolta över. Det hemland där de skogar de lekt i blir det som de delar med sig till sina barn. Jag menar att genom att släppa in föräldrarna kan de lättare acceptera att deras barn växer upp någon annanstans och att det är helt okey.

Ibland händer det som inte får hända. Ibland händer det ofattbara. En av sommarlovets sista dagar gick tolvåriga Adriana ut med sin hund. Hon gick dit där hon brukade möta sina kompisar. Plötsligt avlossades en massa skott. Inget var avsett för Adriana men hon blev ändå träffad. Adriana dog. Hon gick på Freinetskolan Kastanjen, den skola som jag varit med och startat. Mordet på Adriana har påverkat allt sedan dess. Först förstås den akuta fasen då eleverna kom tillbaka till en skola i sorg och senare hur man över huvud taget skulle kunna gå vidare. En möjlighet var att försöka arbeta i Adrianas anda. Hon var en så härlig och empatisk liten tjej. Sen dess väljer eleverna ut en kamrat som verkat i Adrianas anda och ger den eleven ett litet stipendium. Dessutom väljer niorna ut en organisation eller person som arbetat mot gängkriminalitet.

Varje år delar Freinetrörelsen, ut ett demokratipris. I år gick priset till den ideella organisationen Historieberättarna. De fick priset för sin kamp för att alla barn och ungdomar, ska ha möjlighet att göra sina röster hörda. Celestin Freinet lärde barnen att uttrycka sig bland annat med ord och för oss inom Freinetrörelsen har ord manifesterat åsiktsfrihet och religionsfrihet och skolan har blivit som ett forum för att undersöka just detta. För hur ska barn och ungdomar annars våga och vilja bli en del av ett gott liv?