Minnen som räcker en livstid - om Vasaskolans långvariga utbyten
Samarbetet med skolan i Wurzen startades redan för 26 år sedan, på Källmurskolan. Utbytet genomfördes sedan mellan Polhemsskolan och Gymnasiet i Wurzen, därefter flyttade det över till Borgarskolan tillsammans med den ansvariga läraren Mirja Widman. Till sist skedde ännu en flytt som resulterade i att Vasaskolan tog över projektet. Ansvaret av utbytena har sedan överlämnats till Ingalill Zeeck, men idag ligger allt ansvar på Vasaskolans tysklärare Olle Käll.
Olle berättar att han har tagit del av projektet sedan år 2009 och har då medverkat i ungefär tolv resor, till och från Vasaskolan. Trots det stora ansvaret över projektet i sin helhet verkar han mycket positiv över den möjlighet han har tilldelats. När Olle fick frågan om vad han tycker är mest ansträngande, svarade han att det enda jobbiga är att boka, ombokaoch komma ihåg alla resor.Han talade även om attde flesta som deltar brukar tycka att själva resdagarna är mycket långa och utmattande. Oavsett detta tillade Olle att: ”Det är ganska skönt när man ger sig av och man känner att allt är färdigbokat.”
Utöver ansvaret som Olle bär, lägger han också mycket tid på att fånga intresse för projektet hos eleverna. Han lyckas med detta genom att redan ett år innan berätta om denna möjlighet för eleverna, vilket ger dem gott om tid att fundera och bygga upp ett intresse.
Olle förklarar vidare att vartannat år deltar runt femton Vasaelever i utbytesresan och året därefter reser eleverna från Tyskland hit.Projektets utbyte varar under tio dagar i september, där eleverna har möjligheten att bekanta sig med en helt ny miljö och kultur, då de får bo tillsammans med en tysk familj. Däremot påpekar Olle att det är: ”Tyvärr lite för lite lektioner”. Han talar om att han gärna vill att de ska tillbringa mer tid till att vara på skolan än på utflykter under framtida resor.
Under resan kommer man dessutom mycket nära historien, förklarar Olle. ”Precis som för mig när jag var i Tyskland de första gångerna tyckte jag att historien kom så nära och det handlar mycket om historia det vi ser. Sådant som vi läser i skolan och det blir verklighet. Det 30-åriga kriget, Napoleonkrigen, världskrigen, alla spår finns ju på plats så att säga.” Därför tillade han förutom detta att: ”Resan är perfekt om man är intresserad av historia och kanske vill skriva ett gymnasiearbete om det hela så kan det ha stor hjälp.”
Ur elevernas perspektiv uppfattas detta projekt mycket positivt, men att: ”många är rätt så trötta efter att de kommer tillbaka”, men att delikväl frågar: ”Kan vi inte vara lediga imorgon också?”. Olle uttrycker själv att det är mycket roligt att få vara med och han ser fram emot att få delta i framtida utbyten.
Ett annat utbytesprojekt som Vasaskolan erbjuder är ett samarbete medLiceoStatale Pilo Albertellii Rom började redan under 90-talet. Ingvar Nilsson, som tidigare har varit ansvarig över detta projekt, berättar om hur kontakten mellan skolorna startades genom en tidningsartikel. Det var läraren Mario Zarotti som hade uttryckt sitt intresse i tidningen, för att sedan få svar från skolan i Rom.Ingvar skämtar om att han blev intvingad i projektet år 2003 av Mario, men att han stannade för att han tyckte att det var så roligt. Eftersom han blev kvar i projektet fick Ingvar överta ansvaret efter Mario. Senare under 2018 lämnade Ingvar över ansvaret till Tomas Panth.
Ingvar har själv deltagit i 15–20 utbyten till Rom under de år han var inblandad. Han förklarar att anledningen till att han inte längre vill delta är att det krävs för mycket jobb, vilket han inte orkar med utöver lärarjobbet. Han förklarar vidare att det är ”mycket jobb som man inte får betalt för heller”, vilket gör att det blir fruktansvärt svårt att orka med varje år. Trots detta uttrycker Ingvar att han gärna deltog eftersom han anser att det är en positiv upplevelse.
Att Vasaskolan har möjligheten att erbjuda utbyten med en skola i huvudstaden i ett sådant stort land kan verka otroligt, vilket Ingvar absolut håller med om. ”Det är fantastiskt att Rom vill komma till lilla Gävle”, påpekar han stolt. Han lägger även vikt vid hur stor skillnad det är att bo hemma hos en familj, än att vara turist i landet.
Själva utbytesresan utförs en gång per höst och varar i en vecka, informerar Ingvar.Han redogör också för hur fördelaktigt det är att få lära känna en helt ny kultur och att själv få prova på språket i landet.”Man får lite större perspektiv på andra kulturer”, påpekar Ingvar.
Under intervjun delar dessutom Ingvar med sig av de fina minnena han har tagit med sig från de år han deltog i projektet. Han beskriver bland annat om hur italienarna fick vara med på en ”svensk pizzaafton”, där de fick se allt som svenskarna lägger på sina pizzor. ”Det som man minns mest från gymnasietiden är ju utbytena”, uttrycker Ingvar.
Tyvärr är detta samarbete mellan Vasaskolan och den romerska skolan för närvarande inte aktuellt, då det inte finns någon ansvarig som själv kan återuppta resorna. Detta och den försämrade ekonomin har gjort det svårt i nuläget för Vasaskolan att erbjuda ett utbyte med Rom. Trots detta påstår Ingvar att det: ”Skulle säkert vara möjligt att få igång det om någon vill”. Han menar att det inte är helt omöjligt att starta samarbetet igen, eftersom det var väldigt populärt närdet var i verksamhet. Han säger dessutom att det hade varit kul om något skulle hända med projektet. Han menar att någon annan möjligtvis kan ta över projektet.
Återigen anger Ingvar att det just nu skulle vara svårt att starta upp detta projekt, ändå uttrycker han:”Samtidigt saknar man det ju”. Fastän Ingvar tidigare under intervjun uttryckte att han inte alls vill vara med, nämner han att påminnelsen om hur roligt samarbetet har varit fick honom att längta tillbaka.
Cecilia Eriksson