"Jävla emo"

Innanför De Geergymnasiets väggar har det sedan länge funnits en genväg för ungdomar att få uttrycka sig på sitt eget vis, bland annat genom kläder, musik eller konst. Kläderna syns i olika färger, dem är större och eleverna använder sig av olika typer av mönster och former. En av de största anledningarna till varför eleverna på gymnasiet vågar uttrycka sig på detta sätt är främst på grund av det stora mångfaldet av estetiska linjer och acceptansen för all konst. Ett problem dock är att friheten snabbt försvinner när man lämnar dörrarna. 

Utanför skolan finns inte samma acceptans för de olika stilarna. Många trångsynta ungdomar och vuxna gillar inte när andra vågar sticka ut. De blir obekväma av tanken att alla inte agerar och klär sig likadant och bildar därmed ett utanförskap och fientlighet gentemot dem. Skitsnack och elaka uttryck slängs runt på stan, på sociala medier och i massvis av andra situationer. Inte bara skapar det en osäkerhet hos de elever som vågar sticka ut, utan även hos dem som vill, men inte vågar. 

Jag själv som egentligen inte skiljer mig speciellt mycket från att vara en “normal” tonårstjej upplever en fientlighet mot mig. Endast på grund av svartare smink och större kläder har jag ett flertal gånger fått kommentarer på stan om mitt val av klädsel och smink. Främst yngre människor tycker det är roligt att skrika till mig att jag klär mig som ett emo. Det är konstigt eftersom klädstilen “emo” inte är ett dugg likt mina kläder. Tyvärr har dock begreppet “emo” blivit just ett nedvärderande ord för människor med andra kläder än tajta blåa jeans och en vit t-shirt. 

Jag minns tiden från högstadiet när alla funderade på vilket gymnasium man skulle börja på. Det var viktigt att välja rätt, annars blev man dömd. Jag själv hade ingen koll på något gymnasie överhuvudtaget, men jag visste mycket väl att stereotyperna kring skolorna redan hade börjat. Alla “visste” att kunskapsgymnasiet endast hade “coola” eller “snygga” elever och dem på Hagagymnasiet var “smarta”. Men på De Geergymnasiet var man "annorlunda" eller “emo” och blev ifrågasatt varför man valde som man gjorde. Hade jag kunnat, hade jag gärna brutit stereotyperna redan då. 

Det är speciellt viktigt för ungdomar att få agera och uttrycka sig som de känner utan att få höra kommentarer och åsikter om deras stilval. Jag älskar att min skola är accepterande för alla slags stilar, men låt inte skolan vara den enda platsen att få vara den man är.