"Ibland måste man säga stopp"

 Det är en lugn tisdagsmorgon i ett grupprum på Westerlundska gymnasiet. En signal skickas i väg via datorn. När Ramin svarar på samtalet blir det som att man förflyttar sig till Ramins kontor på den västra kusten av Norge. Där sitter han med ett stort leende på läpparna, redo att bli intervjuad av WGYnytt, där han kommer att berätta om sitt liv och vad idrott/ledarskap har betytt för honom.

- Nu i efterhand när man tänker tillbaka så påverkade det mig mer än vad man förstod där och då.

Ramin växte upp i Irans huvudstad, Teheran, där han bodde med sina två bröder och föräldrar som båda två var utbildade lärare. Han beskriver sin uppväxt som trygg, men att den då och då präglades av stora händelser som påverkade hans liv. Den första stora händelsen han minns är ”Den stora revolutionen” som inträffade 1979.

- Den förändrade hela Irans statsskick och synen på de mänskliga rättigheterna.

När de religiösa makterna tog över den amerikanska ambassaden så befann han sig bara 1,5 km ifrån händelsens centrum, utan att själv ha varit medveten om det. Kriget mot Irak bröt ut år 1980 när Ramin enbart var 13 år och detta kom att förändra vardagen i hans familj helt. En helt vanlig kväll kunde ändrats på bara ett ögonblick, genom att det släpptes bomber i en del av staden, rätt som det var så gick flyglarmet. Då var det bara att mörklägga hela huset och springa ner till källaren där man fick hålla sig gömd.

- Som en 13-åring var det mer som en lek, man förträngde och pratade inte om vad som föregick. De var som en del av vardagen, att man kunde höra sin stad bli mer och mer bombad.

1984 mot hösten i ett varmt Teheran bestämde sig hans föräldrar för att anlita en smugglare för att rädda Ramin. Han hade 1 år kvar av gymnasiet och en mönstring med en tre månads grundutbildning innan han skulle behöva stå vid fronten och kriga. De samlade ihop pengar och lyckades smuggla ut sin son. Flykten startade vid gränsen mellan Iran och Pakistan och slutade med att han den 1:a februari anlände till Trelleborg, Sverige. Med tåg upp till Uppsala blev han tilldelad ett studentrum och behövde nu som 17 åring stå på egna ben. Ramin ansåg att den tuffaste utmaningen var att nu behöva anpassa sig till en helt ny kultur med ett nytt språk och klimat.

- Men då kom idrotten in som en form av bro in i samhället.

Från första stund han började i ett fotbollslag så har hans karriär inom idrottsvärlden blomstrat. Från 1997 har han jobbat som idrottsledare på heltid. Längst med vägen har han startat NIU-verksamheten här på Westerlundska år 2000 tillsammans med före detta kollegor, varit anställd på SvFF i 10,5 år och idag jobbar i den norska klubben, Ålesunds fotbollsklubb.

- Att se människor växa och utvecklas samt att göra det i en grupp mot ett gemensamt mål, det är det finaste man kan uppleva som ledare”

Med en inspirerande ton i rösten förklarar han att ledarskap är något som följt med honom livet ut. Han utrycker en glädje över att få se folk växa som personer och kopplar tillbaka det till hans egen utveckling som person.

- Ledarskap är verkligen något som fått mig att växa som person. Man tror att man kan allt men desto längre man jobbar med människor och diskuterar ämnet ledarskap så inser man att man har en del kvar att lära”

Han tycker det är häftigt att ta del av allas kunskaper och förstå sig på hur mångfacetterat ledarskap verkligen är. Att få vara en del av det är helt fantastiskt tycker Ramin.

”Många skulle kunna ta det här stora grejerna som när man vann serien med IK Sirius i 1997, men det kan också vara en helt vanlig match under en vattenpaus, där spelarna själva tar initiativ och ändrar matchbilden helt”

Så där uttrycker sig Ramin när han blir frågad vad han anser är det bästa han åstadkommit inom idrotten. Själva vinsten i sig är inte drivkraften för Ramin, utan det är den fina stunden när spelarna är konkreta och ser deras brister för att sedan gå ut och förbättra dem.

- Att se glädjen i deras ansikten efteråt är helt magiskt.

”Om vi ska få gehör så behöver vi slå larm och ibland måste man kliva ut ur barrikaden och säga stopp.”

Ramin lämnade Westerlundska gymnasiet 2014 för att jobba på SvFF. Det tio åren han spenderade där var enligt han fantastiska. Det var kreativt, mycket självledarskap och man fick en stor frihet att få utveckla svensk fotboll. Han jobbade extremt hårt och tyckte att det var väldigt berikande arbetsplats med berikande möten, både med kursdeltagarna och medarbetare. Men vid Reinfeldts inträde i Svenska fotbollsförbundet vändes denna syn på hans nu tidigare arbetsplats.

- Ledarskapet är hierarkiskt, de är inte värdigt svensk fotboll.

Rakt på sak beskriver han styrandet som inhumanitärt. ”Cheferna talar inte med än, de talar till än”. ”Information ges till vissa, undanhålls för andra.”. Han kom till en punkt där han kände att det inte fanns något annat val än att säga ifrån. Han gjorde det och säger rakryggat att han är väldigt stolt över det han gjorde och att han inte ångrat sig en sekund. Även om det innebar att han behövde lämna sin drömarbetsplats.

- Jag tycker fortfarande att det ledarskap som bedrivs av Andrea Möllerberg, Fredrik Reinfeldt, Kim Källström med flera är så ovärdigt svensk fotboll och därför borde de skämmas att leda det finaste vi har, en folkrörelse.

”Man ska aldrig planera för mycket för framtiden”

När frågan om hur framtiden ser ut berättar han om sitt nya avtal med den norska klubben Ålesund där han ska jobba som tränarutvecklare.

- Just nu är jag i Ålesund och min avsikt är att vara här i några år till.

Första tiden i Norge berättar han handlar mycket om att lära känna kulturen, staben, medarbetarna och kontexten om hur deras värderingar råder i ett distrikt som Sunnmöre i Ålesund.

- Jag har fått ett väldigt ansvarsfullt uppdrag och en ledande position, med förväntningar på mig att bidra med en struktur som inte bara förflyttar klubben i rätt riktning men också hela distriktet.

Med höga förväntningar och positiv inställning är han taggad för att se vad framtiden håller. Det enda han saknar är sin familj och vänner här hemma i Enköping.