Julsångare
Ett arbete för Vasaelever
i äldre tider var luciadagen skolans avslutningsdag. Men det var inte lovdagar som kom. De som bodde i Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland, Uppland, Västmanland eller längre bort hade oftas rätt att göra en s.k. djäknevandring i hembygden för att stärka kassan genom att ta emot gåvor oftas i form av mat som man sedan kunde ha med sig till Gävle och leva av under kommande termin. Ofta ville prästen i kyrkan dessutom att man skulle sjunga under högmässan som motprestation.
Pojkarna från Gävle hade också möjligt att tjäna extra under julen. Redan i november började musiklärare, ofta kantorn i kyrkan, öva gossarna i julsånger, För att få vara med fick man inte ha rika föräldrar och inte minst viktigt var att man ivrigt måste ha följt musikundervisningen. Till detta kom att man hade en hyfsad sångröst.
Pojkarna delades in i jämnstora grupper och strax före lucia genomfördes lottning om vilket del av staden som skulle tillfalla de olika grupperna. Det var en lång tradition så alla visste vilka delar av staden som var de bästa och sämsta. Bäst var inte det andra kvarteret där de flesta välbeställda bodde för många av dem ansågs som snåla. Landshövdingen var inte den som betalade mest men hans bidrag var uppskattat. Att sjunga hos prosten brukde vara bra för julkassan. Men lite oväntat var de mer tätbefolkade delarna. som söder och öster ansågs vara bra områden. Man fick inte särskilt mycket för var och en men då det var många små bidrag kunde vissa år vara riktigt bra.
Traditionen med djäknesångare försvann i de flesta städer i slutet av 1700-talet men i Gävle fortsatte den fram till efter mitten av 1800-talet efter en dramatisk och omtalad kamp mellan musikläraren som ville behålla traditionen och en ny borgmästare som tyckte den var gammaldags. Musikläraren gick vinnande ur striden och därför fick gälvleborna njuta djäknesången i ett halvt sekel längre än de flesta andra städer.
Pojkarna från Gävle hade också möjligt att tjäna extra under julen. Redan i november började musiklärare, ofta kantorn i kyrkan, öva gossarna i julsånger, För att få vara med fick man inte ha rika föräldrar och inte minst viktigt var att man ivrigt måste ha följt musikundervisningen. Till detta kom att man hade en hyfsad sångröst.
Pojkarna delades in i jämnstora grupper och strax före lucia genomfördes lottning om vilket del av staden som skulle tillfalla de olika grupperna. Det var en lång tradition så alla visste vilka delar av staden som var de bästa och sämsta. Bäst var inte det andra kvarteret där de flesta välbeställda bodde för många av dem ansågs som snåla. Landshövdingen var inte den som betalade mest men hans bidrag var uppskattat. Att sjunga hos prosten brukde vara bra för julkassan. Men lite oväntat var de mer tätbefolkade delarna. som söder och öster ansågs vara bra områden. Man fick inte särskilt mycket för var och en men då det var många små bidrag kunde vissa år vara riktigt bra.
Traditionen med djäknesångare försvann i de flesta städer i slutet av 1700-talet men i Gävle fortsatte den fram till efter mitten av 1800-talet efter en dramatisk och omtalad kamp mellan musikläraren som ville behålla traditionen och en ny borgmästare som tyckte den var gammaldags. Musikläraren gick vinnande ur striden och därför fick gälvleborna njuta djäknesången i ett halvt sekel längre än de flesta andra städer.
Ännu idag håller Vasaskolan eller snarare vasaiterpå denna mycket gamla tradition. Som till exempel
Förre cirkusläraren Anders T Bergström med julsång
eller
Förre elven och verdandister Marcus Laurila med en bocklåt
Förre cirkusläraren Anders T Bergström med julsång
eller
Förre elven och verdandister Marcus Laurila med en bocklåt