Dokumentären Hatet  - obehagligt och absurt

 De flesta vet redan vem Joakim Lundell är, och dokumentären påstår sig granska sanningen bakom hans uppväxt, något han själv varit öppen med sedan 2017.

 Redan från första minuten märks det hur dokumentären försöker måla upp Joakim som en mäktig och inflytelserik person, vilket sedan används som ett återkommande argument för att man borde tro på hans mamma och bror i stället för honom själv. Det är tydligt att berättelsen vinklas till förmån för Christofer, Joakims halvbror, och att Joakims version framställs som överdriven eller rent av fabricerad. Christoffer spelar en central roll i dokumentären, något som borde nämnas är att han själv varit misstänkt för grova ekobrott under 2024–2025. Att Hatet fått så mycket uppmärksamhet just nu känns nästan… För perfekt. Den skymmer effektivt allt fokus från hans egen pågående rättegång.

En annan bror, Jakob, berättar att hans uppväxt inte alls liknade Joakims. Men att hans barndom varit bättre gör inte Joakims upplevelser mindre verkliga. Tvärtom visar det att syskon kan växa upp i samma hem men få helt olika behandling. Att försöka använda Jakobs upplevelser som ett argument för att ogiltigförklara Joakims trauma är märkligt och respektlöst.

Det är också svårt att förstå varför dokumentären använder Joakims diagnoser, Aspergers och ADD, som en sorts förklaring till varför hans minnen skulle vara mindre trovärdiga. Som om diagnoserna i sig gör hans berättelser svagare eller lättare att avfärda. För mig var det smärtsamt att se vuxna människor tillskriva ett barns traumabeteenden hans neuropsykiatriska diagnoser, i stället för att erkänna att traumatiserade barn reagerar på just traumatiserande situationer.

Dokumentären lägger också mycket vikt vid Joakims tidigare beteenden, särskilt under Kungarna av Tylösand-perioden. Såsom nervärdera kvinnor och kalla de slynor, till dagens runk med rasistiska termer. Men att använda tidiga vuxenbeteenden som bevis för att smutskasta honom i dag, när han bevisligen är en helt annan person, en engagerad pappa och make. Känns både irrelevant och missriktat.

Samtidigt nämns knappt att Christofers liv är i fritt fall, och att han verkar försöka dra ner sin bror i samma destruktiva spiral. Det är svårt att inte se ett mönster här: när en person försöker resa sig och skapa ett bra liv, samtidigt som någon annan misslyckas med sitt eget, blir det lättare att attackera än att ta ansvar.

Det är sorgligt att se hur en dokumentär som borde handla om att granska och förstå, istället väljer att döma och förminska. Joakims berättelse är hans egen, och att ifrågasätta ett barns upplevelser på det här sättet är inte bara oetiskt, det är farligt. Att granska historien ska inte handla om att peka finger, utan om att söka förståelse och empati. Kanske är det just det vi behöver mer av i medielandskapet idag: en vilja att lyssna, utan att döma.