Livet med diabetes
Här berättar hon för Julia Velander om hur det är att få typ 1- diabetes som tonåring.
Emma Wilhelmsson sitter framför mig på en stol i mitt rum och är lite nervös för vad för typ av frågor jag kommer ställa. Men stämningen blir lättare under tidens gång.
Det var den 1 september 2021 som Emmas liv plötsligt förändrades. Emma hade ingen aning om att det där enkla sticket i fingret hemma i köket skulle förändra så mycket.
- Jag var bara nyfiken när mamma som tidigare haft graviditetsdiabetes hade lämnat sin blodsockermätare framme.
Siffrorna 22 mmol/l som dök upp är högre än vanligt och det betydde ingenting för henne då. Men mamman förstod direkt att något var fel.
- Jag åkte till akuten och gjorde massa kontroller och tog prover, dom kunde konstatera att det var diabetes.
Hon blev sen skickad vidare till Uppsala och blev inlagd. Det var då hon fick lära sig vad det innebär och hur man ska hantera allt. Hade hon inte tagit provet hade det kunnat få stora konsekvenser
Vad var svårast att vänja sig vid under den första tiden?
- Massor, ta alla sprutor då jag inte var van med att ta sprutor så ofta och visste inte vart jag skulle ta, även att ta det bland folk kunde vara pinsamt. Förut kunde jag äta allt jag ville men plötsligt behövde jag börja räkna kolhydraterna för attveta hur mycket insulin jag skulle ta så det blev rätt dos, berättar Emma.
Tar man för lite blir man hög och då finns det risk för hyperglykemi, och tar man för mycket blir man låg. Man svimmar, blir yr, skakig och kallsvettas. Normalt blodsocker är mellan 4-8, tar hon insulin som vanligt och sköter allt det ligger det på samma.
Att få diagnosen i den åldern var omtumlande.
- Jag tror det hade vart enklare att få det tidigare då jag nu var mitt i puberteten och ändå ganska gammal, hade jag vart yngre hade det vart enklare då jag hade kunnat få mer tid att lära mig allt” berättar hon.
Hon beskriver den första tiden som överväldigande. Puberteten var redan en känslomässig bergochdalbana, och nu kom något helt nytt. Hon var tröttare än vanligt och kunde till en början inte ens gå till skolan. Det blev för mycket att hantera, alla rutiner och regler skulle plötsligt få plats i en vardag. Tröttheten, koncentrationssvårigheterna och behovet av att hela tiden checka av hur kroppen mådde gjorde att skoldagarna ibland kändes oöverkomliga. Speciellt inför prov då hon måste vara extra noga med att kolla glykosvärdena, och minsta obalans kan störa koncentrationen.
I början handlade allt om sprutor. Fem, ibland sex om dagen.
- Det var svårt att vänja sig vid, både smärtan, rutinen men även skammen. Att leva som tidigare gick inte längre. Förr kunde jag leva lite hur som men nu behövde hon tänka på allt.
- Efter ett halvår fick jag möjligheten att testa insulinpump. Jag har testat lite olika modeller för att få det enklaste och bästa alternativet.
Pumpen gav en friare vardag, i stället för att ta flera sprutor om dagen behövde hon bara sätta på en ny pod var tredje dag. Pumpen ger insulin kontinuerligt, och hon kan själv fylla på extra doser vid behov. Den nya sensorn gav henne möjlighet att slippa sticka sig i fingret inför varje måltid. Men trots det tekniska stödet är livet med typ 1-diabetes fortfarande allt annat än enkelt.
Och det som ger mest trygghet i dag?
Hon berättar att med tiden har hennes känslor förändrats kring allt. I början var allt nytt, skrämmande och svårt att acceptera. Att ständigt behöva tänka på sin kropp, dygnet runttär på orken. Emma erkänner att hon ibland har tappat motivationen, vilket hon också vet är farligt. Där har stödet från vänner och familj har varit avgörande. Mamman och bonuspappan, båda med erfarenhet från ambulanssjukvården, hade kunskapen och kan hjälpa när det behövs. Och eftersom hennes lillasyster har cystisk fibros fanns rutinerna redan hemma.
- I början var det väldigt mycket hjälp med att räkna kolhydrater och ta sprutorna. Men nu är det bara att dom påminner ibland om att jag måste ta insulin då jag blivit bättre på att räkna att själv, berättar Emma.
- Mina vänner har blivit vana vid alla sensorlarm och pauser för att ta druvsocker och kolla värden, dom är nu bara stöttande där det behövs. Det svåraste i början var snarare att jag själv tyckte det var jobbigt att ta sprutor när andra såg på, men nu behöver jag inte tänka på det längre” berättar hon.
- Jag är främst tacksam över stödet från sjukvården och läkare, som hjälper mig med allt som behövs” avslutar hon med.
Hur ser du på framtiden?
Emma ser det positivt i stort trots att det finns en del begränsningar som kan förändra saker. Vissa yrken kommer att vara omöjliga, som polis eller pilot, sen finns det vissa mindre men inget som påverkar mig speciellt mycket.
- Jag är mest rädd för komplikationer som kan ske i framtiden ifall jag inte sköter allt nu. Sköter jag insulin och blodsocker nu så kommer det inte bli några stora komplikationer sen berättar hon.
Emma uttrycker att hon ibland önskar att fler förstod att typ 1-diabetes inte är något som går att sköta lite lagom. Det är inte så enkelt som att bara ta insulin, det är livsfarligt om man inte gör det rätt. Hon tycker att folk som inte vet ska sluta ha fördomar som att man tex får det genom att äta för mycket socker och att det är lätt att leva med om man bara tar insulin.
- För det funkar inte alls så, det är mycket mer, säger hon lite smått irriterad.
Idag kan Emma leva ett normalt liv så gott det går, bara med fler läkarbesök och mer att tänka på.